Raul Lopez gör mode som känns som att bli slagen i ansiktet med en couture-handske och sen kramad av din mormor i Washington Heights. Det är både trauma och terapi i samma look.

Det bästa är att varje plagg känns som en kommentar på identitet, queerness och samhällsnormer. Jag menar, förra kollektionen hette “El Pato”, som betyder “ankan” men också är ett gammalt homofobt skällsord på spanska.

Han tog tillbaka det ordet med mer dramatik än när jag försökte ta tillbaka min hoodie från mitt ex. Misslyckades kapitalt. Hoodien lever nu i en lesbisk kollektivlägenhet i Bushwick.

Ana-bagen är som en modern ikon, du vet att du är någon när du har en. Den har blivit så stor att den borde ha en egen Grammy-kategori: ”Best Supporting Bag in a Music Video.”

Det är det som är grejen med LUAR. Det är lyx, men med trauma. Couture för folk som har sett en råtta bära en pizza i tunnelbanan och tänkt: “ikoniskt.”