Året är 1986, Frölunda hade bara varit en hockeyklubb i två och ett halvt år. De kämpade för att komma tillbaka till elitserien och ekonomin var så dålig att spelarna hade matchtröjorna på kredit och skridskorna var ärvda från konståkningen i Mölndal.
Och då, mitt i detta, kläcker Hasse ”Bula” Andersson en idé som låter som om den kom till honom efter en riktigt hård icing i huvudet: Vi borde be Andy Warhol måla en tavla åt Frölunda.
Det här är ändå Göteborg vi pratar om. När Hasse sa Andy Warhol, så satt halva styrelsen och undrade: Är det han som spelar bas i Streaplers?
På något jävla mirakulöst sätt, kanske genom nån slags göteborgsk voodoo, typ att smörja kontakter med räkmackor så lyckas de få Andy Warhol att säga ja. Warhol, popkonstens gud, mannen som målade soppburkar som blev värda mer än ett hus i Partille.
Och vad målar han? En tavla av Christer Kellgren. Nummer 6 i Frölunda. Inget ont om honom, men det är lite som att få Picasso att måla din kusin Kenneth från Alingsås för att rädda bingoekonomin.
Sen kommer min favoritdel: Hasse vill att Warhol ska gå ut på isen i Scandinavium, på röd matta. KAN NI FÖRESTÄLLA ER?
Warhol, med sin silverperuk och nervösa New York-aura, mitt i ett hav av Frölundasupporters som precis kastat snusdosor på en domare. Han hade fått hjärnsläpp innan han ens nått tekningspunkten.
Men Warhol kom aldrig. Istället skickade han två fotografer. Och det säger allt om svensk hockey på 80-talet. Du ber om Warhol, du får två killar från Queens med Polaroidkamera och jetlag.
Bara några veckor efter tavlan var klar så dör Warhol. Tragiskt så klart, men också lite så att hela Frölundas styrelse stod där och ba: Fan, där dog returrätten.
Men affären blev av! De sålde silkscreens för 10 000 spänn styck och när Warhol dog? DUBBLA PRISET!Göteborgskt affärssinne i ett nötskal. Vi sörjer, men vi dubblar. Och vad gjorde de för pengarna?
Köpte några dåliga hockeyspelare.
I slutändan är det så svenskt. Världens största popkonstnär gör en tavla till en hockeyklubb, och klubben använder vinsten för att rekrytera ett gäng killar som knappt kunde åka baklänges.
Så, vad är moralen i det här?
När livet känns tufft, be Andy Warhol måla din framtid. Och om han inte kan? Sälj silkscreens, skratta hela vägen till banken, och köp några mediokra spelare. Det är ju ändå bara hockey.
