Beatles marknadsfördes som killarna man kunde ta hem till mamma och pappa. ”Titta mamma, de har kostym!” Som om en kostym någonsin stoppat en ung man från att fatta katastrofala beslut. Wall Street har ju bevisat motsatsen i hundra år.
De sjöng: ”I Want to Hold Your Hand.” Det är den mest oskyldiga meningen i pophistorien. Sen får man veta att de tillbringade nätterna i Hamburgs red light district på amfetamin och utan sömn. ”I Want to Hold Your Hand” var förmodligen bara för att de höll på att svimma.
Jag älskar hur föräldrar på 60-talet tänkte: ”De där pojkarna verkar så väluppfostrade.” Nej. De bara log. Leendet har räddat fler karriärer än PR-avdelningar någonsin gjort.
Det roliga är att vi älskar att putsa historiska personer. Vi vill att genier ska ha varit genier från dag ett. Sanningen är att de flesta genier först var tonårskillar.
Och när någon säger: ”Jag önskar att jag hade träffat Beatles innan de blev kända.” Nej, det gör du inte.
Du vill träffa Beatles efter att de blivit rika. Innan dess hade de förmodligen bett dig låna ut tjugo pund, sovit på din soffa i tre veckor och lämnat ett halvätet chips-paket och en trasig gitarr efter sig.
Beatles förändrade musikhistorien. Men innan de gjorde det var de bara ett gäng grabbar från Liverpool som gjorde exakt vad unga grabbar alltid har gjort: trodde att de var odödliga, fattade usla beslut och hade den osannolika turen att någon tryckte upp en mikrofon i ansiktet på dem innan verkligheten hann ikapp.
