Så här är grejen: du kollar på Grützners målning och möter Mephistopheles, och första tanken är inte “oh nej, helvetet kommer”, utan mer “vem gav den här snubben en jättefjäder i hatten och ett skämt som bara han själv fattar?”
Han ser ut som om han jobbar backstage på någon teater där Satan själv är regissören, men Mephisto tänker: “jag kör min grej med stil, jag behöver inte skrika för att få dig att synda.”
Och det är det som är briljant. Djävulen som courtly jester. Han vet exakt hur absurd han ser ut och han älskar det. Han ler åt sin egen ironi medan han leder dig rakt in i frestelsen.
Och Grützner själv, den stackaren, han målade jolliga ölmunkar hela livet trots personliga tragedier. Först sin fru, sedan ett stormigt andra äktenskap. Men hans målningar?
Glada, humoristiska, fulla av liv. Jag gillar att tänka mig att Grützner hade sin egen Mephisto på axeln, en liten figur som sa: “Ja, livet suger, men måla ändå roliga munkar.” Och så gjorde han det.
Så nästa gång du möter någon som ser charmig och sofistikerad ut men har ett litet “vad kan gå fel?”-leende… kom ihåg: du står kanske framför en mänsklig Mephistopheles.
