John Kacere målade kvinnor från midjan och ner i trettio år. Trettio år. Han sa: ”Det är inte erotik, det är en hyllning till det feminina.”
Kacere började som abstrakt expressionist. De Kooning, Rothko, stora känslor, stora färgfält. Sen tröttnade han och tänkte: ”Vet ni vad konsten behöver? En jävligt detaljerad röv.”
Och han hade teorin klar: kvinnokroppen hade naturens perfekta linjer. Cézanne hade äpplen. O’Keeffe hade blommor. Kacere hade… ja, ett helt annat stilleben.
Det fascinerande är att han målade tyg nästan som hud. Så detaljerat att man till slut inte vet om man tittar på hyperrealism eller en väldigt långsam porrbild från Moderna Museet.
Och feministerna på 70-talet såg objektifiering. Kacere såg form, ljus och struktur.
Det är konstens eviga problem: Konstnären säger ”ljus och form”. Publiken säger ”bror, du har målat en röv i trettio år.”
