Man skulle kunna tro att den fina konstvärlden, med alla sina doktorer, curatorer och människor som säger ”problematisk diskurs” innan de beställer lunch, skulle vara ganska smart.
Det är den inte. Det fina med riktigt dumma människor är att de brukar vara väldigt tydliga med att de är dumma.
En smart människa är farligare. För den har en examen. Och en dyr utbildning ger tydligen inte immunitet mot idioti. Den ger bara idiotin bättre vokabulär.
Ta MoMA 1984 och utställningen Primitivism in 20th Century Art. Redan där borde någon ha räckt upp handen.
Man tog afrikanska artefakter och placerade dem bredvid verk av stora västerländska modernister som inspirerats av dem.
Utställningen kanske hade kunnat bli intressant. Problemet var presentationen. Det västerländska konstverket fick en ordentlig skylt. Konstnärens namn. Titel. Material. År. Teknik. Hela CV:t.
Den afrikanska artefakten? ”Afrikansk figur.” Ingen historia. Ingen kultur. Ingen information om var den kom ifrån eller vad den betydde.
Det är nästan imponerande. De lyckades göra en hel kontinent till rekvisita.
Och då blir det också tydligt vad utställningen egentligen sa: ”Här är en fantastisk afrikansk kulturartefakt. Och här är en vit konstnär som har upptäckt den.”
Som om Afrika behövde godkännas av New York innan det fick vara konst. Det är också det absurda med konstvärlden. De kan prata i tre timmar om maktstrukturer.
Det mest pinsamma är att utställningen blev en kommersiell succé. Massor av besökare. Massor av pengar.
Det finns något väldigt konstvärldsmässigt i att först reducera en annan kulturs historia till en namnskylt och sedan sälja biljetter till det.
Men institutioner har en märklig förmåga att ta något levande, stoppa det bakom glas och sedan skriva en skylt som förklarar varför du borde känna dig privilegierad över att titta på det.
Och när någon kritiserade MoMA? Då försvarade de sig. Förstås. För det är väl det dyraste misstaget en smart människa kan göra: Att ha fel offentligt och sedan använda sin utbildning för att förklara varför felet egentligen är sofistikerat.
Det var också därför kritiken mot utställningen blev viktig. Den bidrog till den bredare institutionella kritik som växte under 80-talet. Så åtminstone kom något gott ur eländet.
Konstvärlden fick lära sig en enkel regel: Om du behöver 55 doktorer för att förklara varför din utställning inte är rasistisk…
…kanske problemet inte är att publiken är för dum för att förstå konsten.
Kanske publiken förstod den alldeles utmärkt.
