Det värsta med att förstå världen är att man inser varför man avskyr den och känner sig ensam. Man genomskådar lögner, fasader och oinformerat självförtroende. Det är som att vakna upp i en sekt där alla andra är extatiska. Försöker man förklara blir man betraktad som galen, så man tystnar – inte av brist på argument, utan av utmattning inför de som inte förstår självkritik.
Därav isoleringen. Man känner sig inte överlägsen, bara tröttare. Klarhet blir en förbannelse; illusionerna försvinner men människorna blir kvar. Detta betyder inte att man ska sluta ifrågasätta. Man måste acceptera världens komplexitet utan att se en hemlig plan i allt. Visst finns det konspirationer, korruption och medvetna lögner, men ibland är det bara sex inkompetenta personer i ett mötesrum.
Det är inte mindre skrämmande, bara sämre manus. Vad gör man då, när man sett allt detta? Man slutar försöka övertyga alla. Man väljer sina strider. Man försöker tänka själv, läsa mer än rubriker och vara skeptisk även mot det man vill höra.
Till dig som känner denna ensamhet: jag ser dig. Jag förstår längtan att kunna blunda igen, att slippa se alla sprickor. Sanningen är inte alltid vacker, men den är alltid äkta. Det är mer värt än världens vackraste lögner.
