Alfred Kubin (1877–1959) hade en barndom skulle få vilken goth-tonåring som helst att säga: “okej, det där är lite mycket.” Mamman dör, pappan är brutal, han försöker ta sitt liv vid en grav men pistolen bara… nope. Till och med vapnet bara: “vi kanske inte ska idag.”
Sen växer han upp och börjar rita sina känslor. Och folk ba: “wow, så mörkt.” Ja, klart det är mörkt, han levde som en skräckfilm utan pausknapp. Där andra målade blomsterängar och trevliga porträtt, gav Kubin oss död, ångest, groteska fantasier och en värld där ingen riktigt verkar må toppen.
Det märkliga är att just detta blev hans storhet. I München fann han både sina konstnärliga förebilder och sin egen stil – en stil så säregen att man nästan kan kalla den kubinesk: svart, bisarr, symbolisk och obehagligt fascinerande.
Senare skrev han också romanen Den andra sidan, en bok som låter som något som fötts i gränslandet mellan dröm, psykos och genialitet. Den blev en vändpunkt för honom. Efter det verkade den värsta inre stormen faktiskt mojna.
Kubin blev aldrig konstvärldens solstråle. Hans konst påminner oss om att det mörka, skeva och obekväma också hör till att vara människa. Vissa konstnärer målar världen som den borde vara. Kubin målade den som ett kusligt skuggspel där döden alltid lurar bakom gardinen.
Det sjuka är att folk idag tittar på hans konst och säger: “så djup, så symboliskt.” Han sitter där någonstans i historien och bara: “nej, jag mådde bara fruktansvärt dåligt.”
