Andy Warhol och Edie Sedgwick i amerikansk mainstream-TV. The Merv Griffin Show 1965. Det är ungefär som att släppa in en punkare på Nobelfesten och säga: ”Kan du bara försöka bete dig normalt i två minuter?”
Warhol sitter där med sitt ansikte som om någon glömt att starta honom. Och bredvid honom sitter Edie Sedgwick. Hon pratar. Hon skrattar. Hon rör på sig. Hon fipplar med händerna. Hon ser ut som om hon precis har blivit inkastad i televisionen och bestämt sig för att göra det bästa av situationen.
Och det är det som är så fascinerande. Warhol hade fattat något väldigt tidigt: du behöver inte säga någonting om du bara ser tillräckligt intressant ut.
Det är hela hans karriär. ”Vad tycker du om konst?” ”…” ”Tack, Andy. Vi återkommer efter reklamen.” Edie däremot har problem med den där strategin. Hon är alldeles för levande. Hon försöker förklara sig. Det måste ha varit fullständig kulturkrock för Merv Griffin.
Här kommer två människor från Warhols Factory, där folk gör konst, filmar varandra, klär sig som katastrofer och förmodligen inte har sovit sedan Kennedy mördades.
Och Merv sitter där: ”Så, Edie… vad gör du?” ”Jag vet inte riktigt.”
Edie var inte riktigt skådespelare. Inte riktigt modell. Inte riktigt konstnär. Hon var en person som hade blivit en bild.
Det där låter ju fullständigt vansinnigt 1965.
I dag är det en karriärbeskrivning. Instagram har alltså lyckats göra Warhols största idé till ett heltidsjobb för miljarder människor.
Warhol behövde en Factory på 47th Street.
