Paul McCartney fick sin Höfner-bas stulen 1972. Den återfanns över femtio år senare på en vind i Sussex. Femtiotre år! Det är inte en stöld längre. Det är en möbel med vittnesskyddsprogram.
Basen kostade 30 pund i Hamburg 1961. Den var med och formade Beatles tidiga sound. Sedan försvann den, medan Paul McCartney blev miljardär, skrev några tusen låtar och fortsatte turnera som om pension vore något som drabbar andra människor.
Och där uppe på vinden låg basen. Antagligen bredvid julpyntet och en kartong med sladdar som ingen vågar kasta eftersom man kanske behöver dem någon gång.
Det fascinerande är att hela världen har letat efter det här instrumentet. Fans, experter och amatördetektiver har pusslat ihop spår från Londonpubar till en familj i Sussex. Folk har lagt år av sina liv på att hitta en basgitarr.
Själv har jag tappat bort saker i min egen lägenhet och gett upp efter elva minuter. Jag kan stå med telefonen i handen och leta efter telefonen. Jag skulle inte ens kunna lösa ett brott där jag själv är den misstänkte.
Men Beatles-fansen? De har organiserat en internationell kriminalteknisk utredning kring ett instrument som ser ut som en fiol som börjat spela rock.
Och det är ändå vackert. För det här är inte vilken bas som helst. Det är ett stycke musikhistoria. Den kostade 30 pund, men betydelsen går inte att mäta i pengar. Den var med och skapade ljudet som förändrade populärmusiken.
Det är också ganska typiskt Paul McCartney. Andra människor förlorar sina nycklar. Paul förlorar ett instrument som varit med och förändrat världen. Till och med hans kvarglömda saker har ett kulturhistoriskt värde.
