Har ni någonsin hört någon säga: ”Kläderna talar för sig själva”? Jag visste inte att de faktiskt menade att kläderna hade ett eget språk! Det måste vara därför jag ibland känner mig som en grammatiskt inkorrekt mening när jag går ut i mjukisbyxor och en gammal hoodie.
Men Denzilpatrick säger att mode är ett *vackert språk*, en *berättelse*. Och jag älskar tanken, men om mode verkligen är ett språk, då är jag killen som försöker beställa mat på franska och råkar kalla kyparen för en tvättmaskin.
Jag menar, vissa människor pratar mode flytande, de kan gå in i en butik, plocka upp en jacka, och ba: ”Den här kappan säger: ‘Jag är en självsäker urban nomad med en förkärlek för minimalistisk estetik och ekologiskt läder.’” Och sen har vi deras slogan: ”London belongs to me.”
Jag älskar självförtroendet! Men om du någonsin har försökt ta tunnelbanan klockan åtta en måndagsmorgon vet du att London tillhör INGEN. London tillhör kollektivtrafiken, Brexit-debatten och en duva som precis stulit din croissant.
