Kategori: Nytt

Wet Leg har gjort en remix på Faux Real’s låt ”Walking Away From My Demons”. Jag älskar Wet Leg. De låter som ett band som startades av två tjejer som enbart kommunicerar genom ironi och TikTok-referenser.

Faux Real själva, de här bröderna Virgile och Elliott, de verkar ju leva i sin egen dimension av extravagant konstnärlighet. Beskrivningen av deras debutalbum är ju som att någon satte sig ner och tänkte: ”Hur många musikgenrer kan vi få in i en mening innan någon slår oss?” Euro-dance, synthpop, glam rock, post-punk… Alltså, är det en skiva eller en hel festival?

Men det bästa med allt detta är ändå att Faux Real och Wet Leg låter som att de är ett enda stort inside joke som vi alla bara låtsas förstå. Och vet du vad? Jag älskar det. För ibland vill man bara ha lite flamboyant, gränslös musik som låter som att den skapades av två franskamerikaner i en surrealistisk drömvärld.

Så vad säger ni, ska vi alla bara låtsas att vi fattar och njuta av resan?

Jag älskar hur fransmän bara tar två random ord och gör det till ett artistnamn. Polo & Pan…

Det låter som ett brödrostmärke eller ett hipsterkafé i Paris där en kaffe kostar 14 euro och serveras i en skål.

Nu är dom aktuella med nya singeln The Mirror från kommande albumet 22:22. För att symbolisera balans i universum. Jag antar att 21:21 kändes för amatörmässigt och 23:23 var för edgy?

Polo & Pan bevisar att fransk musik fortfarande kan vara cool. För ärligt talat, vi behöver något som balanserar upp alla DJ Snake-låtar som låter som om en luftkompressor fått en hjärtattack.

Albumet kommer snart, och jag ser fram emot att få höra det – precis innan jag googlar vad Ekler/Hamburger/Virgin egentligen är för ett skivbolag. Låter som om de antingen gör housemusik eller säljer ekologiska hamburgare.

EKKSTACY slog igenom med sin dystra, postpunkiga sound – nya singeln har den positiva titeln ”i walk the earth all by myself”.

EKKSTACY – killen är typ som om The Cure, Joy Division och SoundCloud fick en kärleksbebis – men den föddes i en hoodie och vägrade gå på familjens släktträffar. Jag menar, hans låtar är så melankoliska att till och med en emo från 2007 skulle säga: ’Ey, mår du okej, brorsan?’

Men folk älskar det! En tweet från ett fan löd: ’We feel what he feels.’ Vilket känns rimligt, för om du lyssnar på honom länge nog, så känns det som att du också börjar undvika dagsljus och skriva poesi i en gammal anteckningsbok.

Och jag fattar grejen, för ibland behöver vi alla en låt som gör att vi känner oss mindre ensamma. EKKSTACY är som den där vännen som inte säger mycket, men när han väl öppnar munnen är det som att han tar orden rakt ur din själ. Fast med bättre produktion och färre ’öh’.

Sveriges Radio ska sända näst sista avsnittet av ”LOKKO i P2 – Modern musik för moderna människor.”

Om bara alla som kommenterat i sociala medier med en gråt smiley hade lyssnat på programmet så hade det aldrig lagts ned. Andres Lokko beskriver programmet som ”ambient i duggregn”. Det är första gången någon har lyckats få duggregn att låta ännu tråkigare. Och jag är svensk – vi är världens främsta experter på att uthärda tråkiga saker. Men när jag hör ”nederbörds-ambient”, tänker jag: ”Är det musik eller SMHI som gått rogue?”

Sen nämner han ”Fender Rhodes-dub från Norra London”. För det första: om du inte vet vad en Fender Rhodes är, oroa dig inte – det är tydligen ett elpiano som bara används av människor som säger saker som ”vintage är en livsstil”. Och ”Norra London”? Det låter som nån snubbe som sitter i en hipsterlägenhet med mer växter än eluttag, och spelar dub medan han väntar på att hans surdegsbröd ska jäsa.

Och hur kan vi glömma ”militant spoken word”? ”Nikki Giovanni möter MF DOOM”. Jag älskar det. Så det är som att få höra poesi och känna att man samtidigt måste starta en revolution. Jag ser framför mig någon som skriker ”DOWN WITH THE SYSTEM!” med rim som: ”Rättvisa och hopp, men kan du stänga dörren, det drar kallt?

Det är också något med jazz som alltid är så intellektuellt. Om du någonsin känt dig för dum för att lyssna på musik – grattis, du har hittat rätt genre. Jag försökte en gång lyssna på jazz och insåg att jag inte vet när man ska klappa. Är det efter en solo? Efter en tystnad? Eller när basisten gör en nick som bara andra musiker förstår?

Och avslutningsvis: vinterns friaste transatlantiska flöjtduett. Wow. Jag vet inte vad det betyder, men det känns som nåt man borde lyssna på i en ylletröja medan man låtsas uppskatta modern konst.

Kanske är det två flöjtister som spelar från varsin sida av Atlanten? Och om de träffar samma ton är det ett julmirakel?