Kategori: Musik

Så, ni vet hur vissa artister har sin ”process”? Typ, Taylor Swift skriver dagbok, Bob Dylan mumlar gåtor till sig själv i spegeln… och sen har vi Johnathan Bates, mannen bakom Big Black Delta.

Hans process?

Steg 1: Vakna 04:00 – inte för att han är disciplinerad, utan för att han fortfarande är vaken från gårdagen.

Steg 2: Ett glas mandelmjölk – för att magen ska vara redo för…

Steg 3: Fem shots vodka, en citronlemonad med 200 mg THC och lite casual styrketräning.

Och så beskriver han sin skapandeprocess som att han öppnat en portal i sitt ”mind’s eye”. Broder, du öppnade en portal i din lever! Det är inte en transcendent upplevelse, det är organ failure.

Men jag älskar att han gör musik ”för folk medan de söker sina egna svar på saker”. Som om han är en spirituell guide… men också bara en kille som säger, ”Jag är inte din pappa.” Vilket är exakt vad min egen pappa brukade säga. Skillnaden är att min pappa inte gjorde elektronisk musik; han försvann bara till kiosken och kom aldrig tillbaka.

Nya albumet ADONAI släpptes den 1 mars och kan köpas HÄR!

Så där har vi det. Jonathan Bates – inte vår pappa, men kanske vår shaman.

Ottawa-baserade Billylildove är en blandning av en rockstjärna och en känslig poet.

Men när du lyssnar på hans musik, så är det inte bara riff och bröl, nej då – det är djupt, filosofiskt, kanske till och med terapeutiskt? Han är den där killen som inte bara spelar rocklåtar, han spelar själslig introspektion.

Det bästa är att han verkligen har den där förmågan att tala till våra känslor. En låt om kärlek? Okej, men han får oss att förstå hur svårt det är att vara i ett förhållande och ändå vilja vara ensam ibland.

Texterna är så djupa och reflekterande att man nästan får för sig att han sitter i ett mörkt rum med en gitarr och funderar på universums hemligheter. Det får en att känna sig som en känslig konstnär.

Om ni inte redan hört Billylildove, så får ni skylla er själva när ni står där på WayOutWest om några år och försöker förklara varför ni inte var först med att upptäcka honom.

Jag hörde precis det här bandet, Chinese American Bear… och jag måste bara säga: det låter som om någon bara kastade ihop tre random ord och sa ”Perfekt! Det här blir ett coolt indieband!”. Kinesisk? Amerikansk? Björn? Jajamen!

Det är som att de snurrade på ett lyckohjul med nationaliteter, djur och indie-vibbar. Och deras musikstil… de kallar det ”quirky, retro mando pop-rock”.

Jag älskar hur specifikt men ändå oklart det är. ”Retro mando pop-rock” låter som något du hittar längst bak på en second-hand-butik – bredvid en trasig vinylspelare och en T-shirt med en ironisk katt på.

Men här är min favoritdel: Deras live-show beskrivs som ”en punkshow för småbarn”. Vänta lite… en punkshow för småbarn?! Vad betyder det ens? Är det ett mosh pit där folk slår varandra med gosedjur? Är det någon som stagedivar rakt ner i en hög med ballonger? Jag vill se det här!

De skriver låtar som inte är ”för seriösa” men ”matälskande”. Alltså, jag har hört om låtar om kärlek, sorg, revolution… men mat? Är det här framtiden för musik? Ska nästa stora pophit heta ”Jag älskar tacos”?

Och de har över en miljon streams! En miljon! Jag kan knappt få min mamma att spela min spellista, och de här två sitter i sin hemmastudio i Seattle och bara *boom*, internationell succé.

Så vem vet? Snart kanske vi alla är på en festival där folk stagedivar in i en hög av gosedjur medan de sjunger en låt om dumplings. Och ärligt talat… jag är *så* redo för det.

Wet Leg har gjort en remix på Faux Real’s låt ”Walking Away From My Demons”. Jag älskar Wet Leg. De låter som ett band som startades av två tjejer som enbart kommunicerar genom ironi och TikTok-referenser.

Faux Real själva, de här bröderna Virgile och Elliott, de verkar ju leva i sin egen dimension av extravagant konstnärlighet. Beskrivningen av deras debutalbum är ju som att någon satte sig ner och tänkte: ”Hur många musikgenrer kan vi få in i en mening innan någon slår oss?” Euro-dance, synthpop, glam rock, post-punk… Alltså, är det en skiva eller en hel festival?

Men det bästa med allt detta är ändå att Faux Real och Wet Leg låter som att de är ett enda stort inside joke som vi alla bara låtsas förstå. Och vet du vad? Jag älskar det. För ibland vill man bara ha lite flamboyant, gränslös musik som låter som att den skapades av två franskamerikaner i en surrealistisk drömvärld.

Så vad säger ni, ska vi alla bara låtsas att vi fattar och njuta av resan?

Jag gillar verkligen storyn om NTO. En kille från Marseille som går på Sziget, blir kär i elektronisk musik och sen bara hoppar över DJ-fasen och börjar producera direkt. Det är som att säga: ”Jag älskar mat, men jag skippar att laga den och går direkt på att bli Michelinkock.”

Sen har vi titlarna på hans låtar: Stratus, Cirrus… Vänta nu, han namnger sin musik efter molntyper? Killen gör elektronisk musik och har ändå lyckats smyga in ett geografilektion? Snart kommer tredje delen: Cumulus – ”en fläkt av hopp och en chans för solen att skina genom våra tunga livsmoln.”

Om Cirrus nu är ”ljus och vänd mot framtiden”- då är det väl bara att hoppas att framtiden har en fet basgång och att vi alla får stå under discokulans glittrande ljus och bara… försvinna in i musiken.

Geni. Geni. Geni.