Gritty Galore

Kategori: Konst

  • Tokyos rock&roll subkultur genom Alvin Kean Wongs ögon

    När de säger att rock and rollen aldrig dör, menar de egentligen att den bara flyttar in i en liten subkultur i Japan där folk fortfarande ser ut som om de är redo att hoppa in i en Chevy Bel Air och köra rakt in i en diner från 1956.

    Jag föreställer mig att dessa killar vaknar på morgonen och innan de ens borstar tänderna, så smetar de in en hel burk pomada i håret. Det är som: ”Ska jag äta frukost först? Nej, först måste jag se ut som om jag är redo för att tävla mot Danny Zuko i en dansduell.”

    Och dessa rockabilly-killar i Tokyo, de har verkligen hittat en plats där de kan leva sina 50-talsdrömmar. De dansar i Yoyogi Park, snurrar runt, gör sina bästa Elvis-moves… och alla andra japaner runt omkring bara: ”Ska vi berätta för dem att det är 2025, eller ska vi bara låta dem ha sin grej?”

    Fotografen Alvin Kean Wong har dokumenterat allt detta i fem år! FEM ÅR! Jag undrar om han någonsin försökte smälta in i gänget? Kanske han en dag bara dök upp i läderjacka, med en kam och en cigarett bakom örat, och killarna var som: ”Broder, du har inte tillräckligt med gel i håret. Kom tillbaka när du ser ut som en smörad ål.”

    Men det här bevisar att vissa saker bara vägrar att dö. Rockabilly-kulturen har överlevt i Japan längre än den gjorde i USA! Japaner är fantastiska på att bevara trender. De behandlar rockabilly som vi behandlar surdeg, det är en levande kultur, de matar den, tar hand om den, och ser till att den aldrig försvinner.

    Så om du är i New York, gå och kolla in ”Roller Zoku”. Kanske du blir inspirerad att börja smörja in håret och bära skinnjacka. Eller så går du bara dit och tänker: ”Wow, jag trodde bara min farfar såg ut så där!”

    Cafe Studio NYC | Unit 102W | 195 Chrystie Street | New York, NY, 10002

  • HAJIME SORAYAMA: NANZUKA ART INSTITUTE

    Hajime Sorayama är alltså en konstnär som sedan 70-talet har målat hyperrealistiska, glänsande, futuristiska robotar och inte bara vilka robotar som helst, utan robotar som ser ut att ha gått en catwalk på Victoria’s Secret.

    Jag menar, AI kanske tar över världen, men om de ser ut som Sorayamas skapelser… ja, då kommer vi människor att vara HELT OKEJ med det.

    Han målar robotar tillsammans med dinosaurier… Jag älskar hur han bara slänger in T-Rex i mixen. Som att han satt där och tänkte: ”Vad saknas i min futuristiska värld av glänsande cyborg-brudar? Ah, just det! En jäkla velociraptor!”

    Men seriöst, det är imponerande hur han fångar ljus, reflektioner och transparens i sina verk. Han försöker alltså måla ljus på ett sätt som går bortom traditionell målning. Det är typ som att en pizzabagare säger: ”Jag vill baka bröd på ett sätt som går bortom bröd.”

    Och nu ska han ha en stor retrospektiv utställning i Shanghai. Jag föreställer mig hur alla tekniknördar, sci-fi-fans och folk med väldigt… specifika… intressen står i kö och tänker: ”Är det här framtiden? Och får jag beställa en i min storlek?”

    Vad tror ni? Kommer framtidens AI att se ut som Sorayamas vision? Och om de gör det, kommer vi ens kämpa emot? Vi kanske bara kommer sitta där och tänka: ”Jaja, Skynet vann, men DAMN, de ser bra ut. Light, Reflection,

    Transparency will open on February 28 at NANZUKA ART INSTITUTE in Shanghai.
    The exhibition will be available until June 15, 2025.NANZUKA ART INSTITUTE, Shanghai

  • HAJIME SORAYAMA: NANZUKA ART INSTITUTE

    Hajime Sorayama är alltså en konstnär som sedan 70-talet har målat hyperrealistiska, glänsande, futuristiska robotar och inte bara vilka robotar som helst, utan robotar som ser ut att ha gått en catwalk på Victoria’s Secret.

    Jag menar, AI kanske tar över världen, men om de ser ut som Sorayamas skapelser… ja, då kommer vi människor att vara HELT OKEJ med det.

    Han målar robotar tillsammans med dinosaurier… Jag älskar hur han bara slänger in T-Rex i mixen. Som att han satt där och tänkte: ”Vad saknas i min futuristiska värld av glänsande cyborg-brudar? Ah, just det! En jäkla velociraptor!”

    Men seriöst, det är imponerande hur han fångar ljus, reflektioner och transparens i sina verk. Han försöker alltså måla ljus på ett sätt som går bortom traditionell målning. Det är typ som att en pizzabagare säger: ”Jag vill baka bröd på ett sätt som går bortom bröd.”

    Och nu ska han ha en stor retrospektiv utställning i Shanghai. Jag föreställer mig hur alla tekniknördar, sci-fi-fans och folk med väldigt… specifika… intressen står i kö och tänker: ”Är det här framtiden? Och får jag beställa en i min storlek?”

    Vad tror ni? Kommer framtidens AI att se ut som Sorayamas vision? Och om de gör det, kommer vi ens kämpa emot? Vi kanske bara kommer sitta där och tänka: ”Jaja, Skynet vann, men DAMN, de ser bra ut. Light, Reflection,

    Transparency will open on February 28 at NANZUKA ART INSTITUTE in Shanghai.
    The exhibition will be available until June 15, 2025.NANZUKA ART INSTITUTE, Shanghai

  • LEIGH BOWERY: MANNEN, MYTEN & KONSTINSTALLATIONEN

    Alltså, om du tror att du sticker ut bara för att du har färgat håret blått – snälla, gå hem. Leigh Bowery var på en helt annan nivå. Han var som en levande Picasso-målning, fast om Picasso också hade haft en fetisch för latex och gigantiska hattar.

    Bowery dök upp på Londons klubbscen på 80-talet och sa: ”Okej, men vad händer om vi gör allt… samtidigt?” Han var konstnär, designer, modell, musiker – och antagligen den enda personen i världshistorien som har blivit målad av Lucian Freud medan han såg ut som en sci-fi-skurk från framtiden.

    På tal om samhällskommentar – folk säger att Lady Gaga är banbrytande, men hon känns som en minimalist bredvid Bowery. Gaga klädde sig i en köttklänning en gång. Bowery? Han hade antagligen kommit ut på scen iklädd en HEL KÖTTAFFÄR, komplett med en kassadisk och en sur tant som frågar om du vill ha tunna eller tjocka skivor av skinkan.

  • DEL LAGRACE FOTOBOK QUEER CRUISING

    Del LaGrace’s fotobok ”Queer Dyke Cruising” släpptes 1988, men nu är det första gången den publiceras i sin helhet.

    Första gången i sin helhet! Vad hände de senaste 30 åren? Var bilderna fast i en lesbisk tidskapsel, gömda bakom en låda med gamla Ani DiFranco-CDs?

    Cruising har alltid varit en grej för gaykillar – anonyma möten i mörka parker. Det är som Tinder, fast med färre fiskebilder och mer verklig risk för att snubbla över en igelkott. Men när dykes gör det? Då blir det plötsligt en fotokonst-installation!

    Och de här bilderna… Dykes som rullar runt i gräset, kysser varandra under träden, skrattar och ser sjukt coola ut – det är som en kombination av Paris Is Burning och Robin Hood. Ni vet, om Robin Hood var lesbisk och stal tillbaka sexuella mötesplatser från patriarkatet.

    Det här var ju under Thatcher-eran, mitt i Section 28, när staten basically sa: ”Hörni, vi har en idé! Vad om vi låtsas att gay inte finns?” Det är lite som när ens heterokusin säger: ”Alltså, jag har inget emot gayfolk, men varför måste ni prata om det hela tiden?”

    Så, nästa gång ni ser en grupp dykes som fnittrar i en skog, vet att det antingen är en fotosession för lesbisk aktivism – eller ett riktigt ambitiöst Tinder-dejt. I båda fallen: respektera arbetet.