Kategori: Kollektioner

Paolo Carzana, en kille som verkligen inte går efter strömmen. Hans senaste kollektion, ”Dragons Unwinged at the Butchers Block”, låter som titeln på en fantasyroman för vuxna.

Men här är Paolo Carzana, designern som inte bara bryr sig om att skapa kläder, utan om att skapa konst och dessutom i en pub i Clerkenwell.

Jag älskar det här, för han gör det hela så personligt. Förra säsongen hade han visningen i sin egen trädgård i Clapton, helt enkelt för att om du har tillräckligt med trädgårdsarbete, varför inte få folk att titta på dina kläder medan de undrar om du har klippt gräset?

Nu till själva kollektionen. Raw-edged fabric och dekonstruerade vests? Det låter som om han klipper sönder gamla gardiner och använder dem för att skapa mode, men det är faktiskt så konstnärligt att man känner för att gå hem och rivna sina egna gamla tröjor och sätta på sig dem som en statement. Det är som att han säger: ”Vi har varit för snygga för länge, dags att ta det till nästa nivå och vara… hmm, lite grusiga!

Jag gillar att han håller det intimt. Han stänger av Instagram och går offline som om han är en 90-talets grunge-ikon. Hans bio säger *offline till februari*.

Självklart vill han ha handgjort hantverk. Jag menar, vi snackar inte om några maskiner som syr på löpande band – vi snackar om hantverk med hjärta. Det här är mode som inte bara är för att se coolt ut, utan också för att du ska kunna känna att du har något verkligen unikt på dig. Ingen annan kommer att ha exakt samma trasiga, färgade kläder som du.

Så, vad tycker vi om Paolo Carzana? Han är den där designern som inte bara bryr sig om att vara ”rätt” – han är mer intresserad av att vara intressant. Och det är det som gör honom så bra. Så nästa gång ni står där i en klädaffär och ser något supertrendig, tänk på Paolo och hans ”Dragons Unwinged” – kanske inte perfekt, men alltid spännande!

Chet Lo visade upp sin nya kollektion Modern Antiquity på London Fashion Week, där han tar asiatisk stil från den koloniala blicken och gör den autentiskt asiatisk.

Vi har äntligen nått den punkten i modet där designers säger: ”Vi är trötta på att européer ser på Asien som en jättestor teservis.” För chinoiserie i västerländskt mode har ju varit… låt oss säga *intressant*. Det är som att någon tog ett vykort från Kina, hällde en kanna te över det, och sa: ”Voilà! Haute couture!”

Chet Lo gör något unikt – han tar tillbaka berättelsen, men på sitt sätt. Och han gör det med den där taggiga, stickade texturen han är känd för. Jag älskar den stilen! Hans kläder ser ut som om någon satte en sjöborre i en raveklubb och sa: ”Go crazy!”

Men det här visar också att mode kan vara politisk. För vi har gått från att folk säger: ”Det är bara tyg, det är inget seriöst”, till att vi nu har designers som rättar historien genom kläder.

Wax London har precis släppt sin vår- och sommarkollektion för 2025! ”Embrace the World” heter den. Det låter som något en livscoach skulle säga när du står och gråter på en flygplats efter att ha missat ditt plan. ”Embrace the World, Stefan! Släpp taget om din resväska och känn nuet!”

Men jag gillar konceptet. De firar sitt 10-årsjubileum och inspireras av Londons kulturella mångfald. Vilket är kul, för jag har varit i London. Kulturell mångfald? Ja! Men mode? Inte alltid. Första gången jag var där såg jag en man i shorts, sandaler – och paraply. Som om han sa: ”Jag vet att jag kommer frysa, men jag vägrar byta om.”

Kampanjfilmem Love on The Run är en kärlekshistoria på roadtrip genom Kalifornien. Jag älskar hur modereklamer alltid ska vara så episka. Ingen handlar om verkligheten. Ingen kollektion heter: ”Måndag morgon på Ica Maxi” eller ”Hoppas ingen märker att jag spillde kaffe på tröjan”.

Men jag gillar att de tänker stort. De har pastelliga overshirts för svala sommarkvällar. Vänta… *svala* sommarkvällar? Har Wax London varit i Sverige? Här är det två lägen: antingen är det 12 grader och blåser så mycket att din skjorta fungerar som en fallskärm, eller så är det 32 grader och du smälter som en glass på en het trottoar.

Och de har sin mest ”förfinade” skräddarsydda kollektion hittills. Alltså, jag är ingen modeexpert, men när jag hör ”avslappnad passform, mjuka axlar, halvfodrad kavaj”, då låter det som något jag redan äger. Min *”jag köpte den för stor av misstag men det funkar”-kavaj*. Men jag respekterar det. 10 år av modehistoria, inspirerade av världen.

Jag tycker LABRUM London’s filosofi är ganska intressant. De säger att de är ett märke som ”berättar de oupphörda historierna från Västafrika”, ja, det låter ju bra, men jag undrar… vad är det egentligen för historier?

Alltså, kommer de här kläderna med små noveller inuti? Kan vi förvänta oss att när vi öppnar våra jackor, så kommer det ut en berättelse om en man som kämpar för sin frihet genom regnet i Sierra Leone?

LABRUM förenar västafrikansk kultur med brittisk skräddarsydd stil. Nu kan vi alla känna oss som James Bond på safari. ”Q, jag behöver en ny kostym.” ”Vad tycker du om denna? Den är skräddarsydd av en maurisk hantverkare, med ett lager av äkta kachictyg.”

LABRUM vill skapa kläder som är både ”bärbara och idiosynkratiska”. Det låter som en gammal term i modevärlden: ”Vi vill att du ska känna dig bekväm och konstig på samma gång.” Vi får ju aldrig glömma det: ”Det är en skräddarsydd jacka för den personen som aldrig riktigt passar in.

Tack, LABRUM, för att du gör att vi alla kan vara stiliga och förvirrade samtidigt.

Har ni hört talas om Figura Services? Nej? Det är okej, jag läste precis om det och jag är fortfarande osäker på om det är ett klädmärke eller en sekt.

De skapar “uniformer som förmedlar komplexa känslor.” Okej, men vad innebär det? Är det en tröja som skriker “Jag är ledsen men ändå självsäker” eller byxor som viskar “Jag har kontroll, men också existentiell ångest”?

Och de drar inspiration från populärkulturen, men utmanar konventionella perceptioner. Jaha, så en Pikachu-dräkt men med en existentialistisk monolog? Jag kan se det framför mig: “Pika… varför existerar jag ens? Pika pika.”

Jag fattar absolut ingenting. Det låter som om någon slängde in en sci-fi-författare och en poet i en tvättmaskin och lät dem snurra i 40 minuter.

Men jag måste ändå respektera dem. För låt oss vara ärliga, alla klädmärken försöker sälja oss en identitet. Skillnaden är att vanliga märken ljuger och säger “Om du köper den här tröjan kommer du att se cool ut.” Figura Services säger: “Om du bär våra kläder, kanske du aldrig förstår dig själv igen.”

Simone Rocha’s senaste kollektion tar oss tillbaka till barndomen, men på ett väldigt high-fashion sätt. Hon har inspirerats av “Haren och Sköldpaddan” och jag bara: Wow, modeindustrin har verkligen gått all in på djurfabler nu. Jag väntar bara på Balenciagas “Råttan och Lejonet”-kollektion, där någon stackare går nerför catwalken i en enorm fälltråds-klänning.

Men Rocha gör nostalgi cool igen, lås från cykelskjul blir skärp, barnsliga motiv dyker upp på lyxiga plagg. Det är som att hela kollektionen viskar: “Kom ihåg när du var ung och bekymmerslös? Ja, nu kan du köpa tillbaka den känslan för typ 30 000 kronor.”

De expanderar herrkollektionen! Och jag älskar beskrivningen: “pleated knee-length shorts och bejeweled socks.” För det låter ju exakt som att de har remixat den där skoluniformen man hatade som barn, men nu ska man plötsligt vilja betala för den? Det är som att modevärlden säger: “Kom igen, du har alltid velat se ut som en lyxig Harry Potter-karaktär.”

Slutsats: Simone Rocha har lyckats igen. Hon har officiellt gjort det coolt att se ut som en nostalgisk skolpojke på väg till en extravagant sagobal. Och jag är här för det!

Har ni någonsin hört någon säga: ”Kläderna talar för sig själva”? Jag visste inte att de faktiskt menade att kläderna hade ett eget språk! Det måste vara därför jag ibland känner mig som en grammatiskt inkorrekt mening när jag går ut i mjukisbyxor och en gammal hoodie.

Men Denzilpatrick säger att mode är ett *vackert språk*, en *berättelse*. Och jag älskar tanken, men om mode verkligen är ett språk, då är jag killen som försöker beställa mat på franska och råkar kalla kyparen för en tvättmaskin.

Jag menar, vissa människor pratar mode flytande, de kan gå in i en butik, plocka upp en jacka, och ba: ”Den här kappan säger: ‘Jag är en självsäker urban nomad med en förkärlek för minimalistisk estetik och ekologiskt läder.’” Och sen har vi deras slogan: ”London belongs to me.”

Jag älskar självförtroendet! Men om du någonsin har försökt ta tunnelbanan klockan åtta en måndagsmorgon vet du att London tillhör INGEN. London tillhör kollektivtrafiken, Brexit-debatten och en duva som precis stulit din croissant.