Kategori: Kollektioner

Fendi firade 100-år igår med sin visning på Milano Fashion Week. Ett sekel av mode! Det är som när en italiensk nonna fyller år, mycket historia, mycket tradition, och garanterat någon som skriker om hur saker var bättre förr.

Men Silvia Venturini Fendi sa: ”Jag ville inte fastna i arkiven.”Vilket är ett elegant sätt att säga: ”Vi grävde inte fram gammalt skräp, vi gjorde nytt dyrt skräp istället!”

Vad blev resultatet? Faux mink-klänningar, gigantiska plyschdockor och tuxedos med asynkrona kavajslag. Det låter som om en överklädd miljardär fastnat i en karusell på Tivoli.

Och herrmodet… Alltså, golvlånga pälsstolar? Killarna såg ut som om de precis vunnit VM i rysk oligark-stil. Man går inte in på ICA i den outfiten, man ’äger ICA’ i den outfiten!

Front row var full av stjärnor, Matt Bomer, Sarah Jessica Parker, Sean Paul… Vänta. Sean Paul?! Tydligen gjorde han en surprise-spelning på efterfesten. Jag vill tro att han stod där mitt i allt Fendi-glam och bara: ”We haffi dress classy but still look mad! Gimme di Fendi pon mi back!”

Fendi firar 100 år genom att blicka framåt, och jag älskar det. För det betyder att om jag någon gång blir 100, då kan jag också slippa prata om gamla tider och bara gå runt i en jättestor fuskpäls och krama en Fendi-nallebjörn.

Jil Sander’s FW25-kollektion var alltså Luke och Lucie Meiers sista och de valde att gå ut med en ”ljus metafor av kärlek.” Det låter ju fantastiskt poetiskt, men låt oss vara ärliga: i modevärlden betyder det svart, mycket svart och kanske lite mer svart… fast i olika material.

Jag älskar också hur deras designstil beskrivs som en ”blissful tension”, jag vet inte vad det betyder, men det låter som hur det känns att gå i ett par nya, för små designerklackar: ”blissful” för att de är dyra och snygga, och ”tension” för att dina tår håller på att dö.

Det ryktas att Meiers kan vara på väg till LOEWE. Modevärlden är ju som en riktigt snobbig omgång av Paradise Hotel: folk hoppar runt, ingen vet vem som ska ta över, och plötsligt dyker någon upp och säger ”Jag är här för att skapa kaos… i form av stickat alpaka.”

Men vad jag älskar med modebranschen är att ingen erkänner att de inte vet vad de håller på med. De bara använder ord som ”textural mastery” och ”historisk referens” så att folk nickar och säger ”Briljant!”. Tänk om vi kunde göra så i vardagen? Kommer för sent till jobbet? ”Jag ville skapa en blissful tension mellan min ankomsttid och er förväntan.”

Så K-WAY har gått ner i sitt arkiv för att hitta sin identitet från 1965. Det betyder att vi äntligen når den punkten i modet där folk börjar klä sig som… sina egna föräldrar på dagis. ”Mamma, det där är en regnjacka, inte en modeikon.” Fel! Det är en ’heritage piece’.

Hela kollektionen dom visade upp på Milano Fashion Week var en färgexplosion. Jag föreställer mig att publiken behövde solglasögon – inte för att det var en sommarvisning, utan för att en K-WAY-pufferjacka i neonorange och elektriskt blå slog dem rakt i ögongloben.

De hade ju en utställning också! De visade upp kopplingar till vardagslivet genom att samarbeta med märken som Bic och Post-it. Förstår ni vad det betyder? Snart kommer vi se folk på stan i pufferjackor med inbyggda anteckningslappar. ”Oj, jag glömde handla mjölk.” RIP! Nej då, jag har en Post-it på ärmen!”

Men seriöst, vi är i en tid där mode och funktionalitet smälter samman. Kanske nästa steg är en trenchcoat som funkar som ett tält? Vänta, det kanske redan finns…

Men tills dess, kom ihåg, det som din mamma tvingade dig att bära i lågstadiet kan bli det hetaste på Milan Fashion Week. Så spara allt!

Okej, låt oss snacka om Glenn Martens och hans senaste DIESEL-kollektion. Först och främst, vad är det med modedesigners och att låta kläderna se ut som om de redan haft ett tuffare liv än jag? Martens har tydligen tagit denim, lackerat det, laminerat det och sedan rivit det i stycken.

Martens har också den här grejen där han bryter ner modebranschens hemlighetsmakeri. Han livestreamade ateljén fyra dagar innan showen, så att alla kunde se hur plaggen kom till. Det är typ som att kolla på The Great British Bake Off, men istället för en perfekt citronmarängpaj får du en kavaj som ser ut som om den överlevt en tornado.

Och de här kläderna, vissa plagg “hängde knappt kvar på modellerna”. Alltså, jag är säker på att det är konceptuellt, men det känns lite som att Diesel försöker få oss att betala för en modeversion av att glömma bältet hemma. “Vill du ha en hel skjorta? Nej nej, här får du en pappersmaché-bit som kämpar för sitt liv.”

Nu väntar vi spänt på Martens debut för Maison Margiela. Jag kan bara föreställa mig hur han kommer att ta de där klassiska Margiela-styckena och riva dem i bitar, sätta ihop dem med tejp och kalla det “postmodern couture.”

Slutsats? Glenn Martens är antingen ett geni eller en galen vetenskapsman inom mode. Eller båda.

Såg ni Dsquared2:s galna 30-års jubileum? De öppnade alltså med att en rappare rullade ut ur en bepansrad bil full av dollarsedlar?

Jag menar, det är precis så jag vill anlända till A PLACE en fredag kväll när lönen kommit in. Bara glida ut ur en värdetransport med på sedlar som flyger över potatisavdelningen.

Och Naomi Campbell stängde showen i en biker-bodysuit? Jag älskar att hon fortfarande lever efter mottot ”Jag går in i rummet, och du tittar.” Hon kan dyka upp i en sopsäck och folk skulle ändå applådera och säga att det är avant-garde.

Sen har vi kollektionen – en mix av Kanada och Italien. Eller som jag kallar det: ”pizzerian i Åre.” De hade allt! Flanell, denim, pufferjackor och glitterkalsonger. För när du tänker på stil, tänker du självklart: ”Vad skulle hända om en kanadensisk skogshuggare hamnade på en ravefest i Milano?”

Sammanfattningsvis: Dsquared2 bevisar att mode är galenskap, men vi älskar att titta på det. Och jag planerar att återskapa looken, om ni ser mig på stan i en korsett med ett släp fastsatt i min t-shirt, vet ni varför.

Modeveckor beskrivs alltid med ord som ”banbrytande”, ”ikoniskt”, och ”modets framtid”. Men om vi ska vara ärliga, ibland ser det mer ut som ”framtiden där alla glömt hur man klär sig”.

Ashish är ju känd för sina glittriga, färgglada, handbroderade skapelser, alltså kläder som ser ut som om en enhörning gått loss med en limpistol. Fantastiskt!

Och hans kändisklienter! Beyoncé, Madonna, Taylor Swift… alltså, det är ju uppenbart att det här är kläder för folk som *inte* åker tunnelbana. För om du har på dig en hel paljettkostym på Stockholm Central, så får du inte mode kudos, du får en femma i pappersmugg.

Så ja, Ashish – en legend, en maximalist, en mästare på att få folk att se ut som levande discokulor. Och jag älskar det. För världen behöver mer glitter. Speciellt vi som lever i länder där november känns som en dystopisk thriller.

JNORIG har visat upp sin nya kollektion som heter Yūgen, inspirerad av Kaizen – alltså, den eviga jakten på förbättring. Det är som om någon tog min självbild från januari och jämförde den med min verklighet i februari.

Jag började året med Kaizen, men nu lever jag mer enligt Shoganai, ”det är som det är”. De har tydligen skapat en balans mellan digital teknik och traditionellt hantverk.

Jag föreställer mig en skräddare i Kyoto som sitter och broderar för hand… medan någon influencer på TikTok säger:

De lyfter fram japanska värderingar som giri, alltså plikten att upprätthålla social harmoni. Det här känns som en modedesigners sätt att säga ”du får anstränga dig om du vill uppskatta det här”. Det är som att de skapat den första introverta modekollektionen: ”Nej nej, jag är vacker ’på insidan’. Du får lära känna mig först.”

Så där har ni det! Yūgen, en kollektion som hyllar skönhet, harmoni och en subtil påminnelse om att ibland är det viktigaste du kan göra… att ta en fika.

Igår visade Gucci upp sin kommande höstkollektion för modevärlden på London Fashion Week. Temat var ”mod meets modern”.

Vilket i modespråk betyder att du kan se ut som Twiggy på överkroppen och en tech-miljardär från Silicon Valley på underkroppen.

Men vi måste prata om catwalken! Den var en high-tech rendering av insidan av en retroparfymflaska. Förlåt, men det där är ju inte en visningsscen, det är en pitch till nästa Christopher Nolan-film! Jag kan höra filmtrailern nu: ”In a world… where fashion is fragrance… and fragrance is the future…”

Och sen har vi hästbetseldetaljerna i form av kedjeslipsar. För att inget skriker ”moderna 2025” som att se ut som en väldigt välklädd jockey. Och självklart, det där klassiska: ”Sheer, sequined, and lace low-rise midi skirts paired with more neutral long-sleeve sweaters.” Ah ja, den looken. För vi vet ju alla att när det är -10 grader ute och du ska på ett viktigt möte tänker du: ”Ja, jag tar den glittriga genomskinliga kjolen, men matchar den med en stickad tröja så jag inte fryser.”

Slutligen, den kreativa bossen Sabato De Sarno fick lämna efter mindre än två år. Modevärlden är verkligen den enda branschen där ”provperiod” betyder ”din heltidstjänst”. Och Gucci har haft fler kreativa chefer de senaste åren än jag har haft fungerande gymkort.

Sammanfattningsvis, modevärlden fortsätter att vara den mest seriösa komedin vi aldrig visste att vi behövde.