Kategori: Kollektioner

Okej, låt oss prata om Loro Piana och deras nya kollektion inspirerad av… hästridning.

För att inget säger hög modegrad som att klä sig som en aristokrat som just ska hoppa upp på sin dyraste häst och gallopera iväg frånvanligt folk.

Den här säsongen har de tagit ridkläder och gjort dem mer “avslappnade”. För att det stora problemet med ridkläder har ju alltid varit att de varit för strikta.Så nu har vi jaktjackor, parkas och quiltade lines, allt i en mer boxig passform, så att även vi som inte har lårmuskler av stål kan känna oss som om vi äger en vingård i Toscana.

Men höjdpunkten här är ändå att de har gjort om sin ikoniska Spagna-jacka till en cape. För att inget säger “jag är en tidlös fashionista” som att klä sig som Zorro med en hedgefond. Men jag måste ändå säga, det här är Loro Piana.

Det är dyrt, det är lyxigt, och vi kommer alla låtsas att vi rider runt på en privat ägd hästgård… trots att den närmsta hästen vi har sett är på ett tub sockar från H&M.

GCDS! Ett italienskt modemärke som startades 2015 av två bröder, Giuliano och Giordano, och som står för Giuliano Calza Design Studio.

Deras senaste kollektion ser ut som om Nosferatu gått på punkfestival och blivit vegan på kuppen. Jag menar, en viktoriansk rysare som blir rockstjärna? Det är som om Dracula joinat The Sex Pistols och börjat sälja merch.

På tal om merch, de har alltså släppt en Nosferatu t-shirt. Perfekt för dig som vill ha ”goth cred” men ändå inte orkar sminka dig vit varje dag. Det är som att säga: ”Jag är mörk och mystisk… men också bekväm.”

Men GCDS påminner oss om en sak vi alla borde komma ihåg när vi försöker vara ”coola”. Mode handlar inte om pengar, det handlar om att hitta den där balansen mellan att vara snygg och inte ha råd med hyra.

Och GCDS gör det på ett sätt som får oss alla att känna att vi kanske kan sälja våra gamla kläder och säga att vi har avantgardistiska visioner också.

Blumarine hade sin första show under David Koma och enligt honom var temat ”en hyllning till italienska filmstjärnor.”

Och jag vet inte hur det är med er, men när jag tänker på italienska filmstjärnor ser jag för min inre syn en 60-talsikon i en svartvit Fellini-film som röker en cigarett i slow motion. Inte en piratblus och en fjäril på skrevet. Men visst, mode är konst och konst är öppet för tolkning!

Irina Shayk öppnade showen i en svart, cinchad kappa – det var stilrent, sexigt, och det sa: ”Jag har råd att beställa en extra espresso utan att titta på kontot.”

Sedan började showen utvecklas – vi fick se spets, vi fick se korsetter, vi fick se en genomskinlig bodysuit med en diamantfjäril… på skrevet. Vilket betyder att någon, någonstans, har suttit på ett kontor och tänkt: ”Vet du vad som verkligen skulle ta den här kollektionen till nästa nivå? En gnistrande insektsliknande accent. Rakt på grenen.”

Och det bästa? Blumarine har sänkt sina priser! Vilket betyder att vi nu har råd att se ut som en dramatiskt sörjande gotisk filmstjärna från framtiden. Så om du ser mig och min mamma i exakt samma spetsklänning och piratstövlar… nej, det gör du inte.

Blumarine hade sin första show under David Koma och enligt honom var temat ”en hyllning till italienska filmstjärnor.”

Och jag vet inte hur det är med er, men när jag tänker på italienska filmstjärnor ser jag för min inre syn en 60-talsikon i en svartvit Fellini-film som röker en cigarett i slow motion. Inte en piratblus och en fjäril på skrevet. Men visst, mode är konst och konst är öppet för tolkning!

Irina Shayk öppnade showen i en svart, cinchad kappa – det var stilrent, sexigt, och det sa: ”Jag har råd att beställa en extra espresso utan att titta på kontot.”

Sedan började showen utvecklas – vi fick se spets, vi fick se korsetter, vi fick se en genomskinlig bodysuit med en diamantfjäril… på skrevet. Vilket betyder att någon, någonstans, har suttit på ett kontor och tänkt: ”Vet du vad som verkligen skulle ta den här kollektionen till nästa nivå? En gnistrande insektsliknande accent. Rakt på grenen.”

Och det bästa? Blumarine har sänkt sina priser! Vilket betyder att vi nu har råd att se ut som en dramatiskt sörjande gotisk filmstjärna från framtiden. Så om du ser mig och min mamma i exakt samma spetsklänning och piratstövlar… nej, det gör du inte.

GCDS! Ett italienskt modemärke som startades 2015 av två bröder, Giuliano och Giordano, och som står för Giuliano Calza Design Studio.

Deras senaste kollektion ser ut som om Nosferatu gått på punkfestival och blivit vegan på kuppen. Jag menar, en viktoriansk rysare som blir rockstjärna? Det är som om Dracula joinat The Sex Pistols och börjat sälja merch.

På tal om merch, de har alltså släppt en Nosferatu t-shirt. Perfekt för dig som vill ha ”goth cred” men ändå inte orkar sminka dig vit varje dag. Det är som att säga: ”Jag är mörk och mystisk… men också bekväm.”

Men GCDS påminner oss om en sak vi alla borde komma ihåg när vi försöker vara ”coola”. Mode handlar inte om pengar, det handlar om att hitta den där balansen mellan att vara snygg och inte ha råd med hyra.

Och GCDS gör det på ett sätt som får oss alla att känna att vi kanske kan sälja våra gamla kläder och säga att vi har avantgardistiska visioner också.

Okej, låt oss prata om Loro Piana och deras nya kollektion inspirerad av… hästridning.

För att inget säger hög modegrad som att klä sig som en aristokrat som just ska hoppa upp på sin dyraste häst och gallopera iväg från vanligt folk.

Den här säsongen har de tagit ridkläder och gjort dem mer “avslappnade”. För att det stora problemet med ridkläder har ju alltid varit att de varit för strikta.Så nu har vi jaktjackor, parkas och quiltade lines, allt i en mer boxig passform, så att även vi som inte har lårmuskler av stål kan känna oss som om vi äger en vingård i Toscana.

Men höjdpunkten här är ändå att de har gjort om sin ikoniska Spagna-jacka till en cape. För att inget säger “jag är en tidlös fashionista” som att klä sig som Zorro med en hedgefond. Men jag måste ändå säga, det här är Loro Piana.

Det är dyrt, det är lyxigt, och vi kommer alla låtsas att vi rider runt på en privat ägd hästgård… trots att den närmsta hästen vi har sett är på ett tub sockar från H&M.

Miuccia Prada och Raf Simons presenterade Pradas kommande höstkollektion under temat ”en granskning av modern skönhet”.

Deras budskap var tydligt: ”Kläder ska förändra vår syn på skönhet.” Men man kan inte låta bli att undra: om något ser ut som en överdimensionerad papperspåse, hur gör det en till en miljonär?

Visningen var fylld av plisserade mini-kjolar, fransiga skjortor och uppblåsta klänningar som tycktes rymma två småbarn. Ingen verkar förstå syftet, men vi är glada att vi inte behöver betala för dem.

Övergången från ungdomlighet till vuxenhet har skett genom att kombinera mini-kjolar med långsamma, hängande kappor. Plötsligt känns det som om vi alla är på väg till ett bröllop där komplimangen ”Jag gillar ditt snedsteg i stilen, men det fungerar” är den nya normen.

Raf Simons och Miuccia Pradas tidigare design för barn som leker vuxna har nu ersatts av en helhet som gör oss till vuxna, men jag är osäker på om jag är redo för det.

De påstår att kläder ska få oss att växa upp, men här står vi mitt i ett hav av filt, krulligt hår och överdimensionerade klänningar och undrar om vi borde ha stannat i en barndom fylld av glass till frukost och fri stil. Men som de säger, mode är ett mysterium, och vi är alla här som åskådare.

När jag såg Marni’s höst/vinter 2025-kollektion kände jag direkt: “Wow, modevärlden har officiellt tappat det.” Vi snackar en vargdräkt som blir en kostym? En klänning med blomsterexplosioner?

Och Olaolu Slawn’s konst på kläderna… Jag älskar idén att förvandla mode till en “levande canvas”, men om jag försöker mig på det får jag bara en tröja med tacosås och kaffe på. Ingen kallar det avantgarde, bara slarv.

Och hela grejen med att kollektionen inspirerats av “rökiga Milano-caféer och intima konstsalonger”? Det låter fancy, men jag har varit på kaféer i Milano – det är 95 % turister som försöker uttala “espresso” utan att se ut som idioter. Och om det ska vara “rökig” atmosfär – är det mode eller en protest mot rökförbudet?

Men ärligt talat, jag gillar ändå att modevärlden bara kör. “Wearability and fantasy” – exakt som när jag klär mig för jobbet och försöker se professionell ut men egentligen bara har en hoodie och hoppas att ingen märker det på Zoom.

Det bästa? Folk kommer betala tiotusentals kronor för att se ut som att de snubblade rakt in i en konstinstallation. Jag älskar det! Tack Marni, för att ni visar oss att det inte handlar om vad vi bär, utan hur vi lyckas övertyga andra att det är konst.

Jil Sander’s FW25-kollektion var alltså Luke och Lucie Meiers sista och de valde att gå ut med en ”ljus metafor av kärlek.” Det låter ju fantastiskt poetiskt, men låt oss vara ärliga: i modevärlden betyder det svart, mycket svart och kanske lite mer svart… fast i olika material.

Jag älskar också hur deras designstil beskrivs som en ”blissful tension”, jag vet inte vad det betyder, men det låter som hur det känns att gå i ett par nya, för små designerklackar: ”blissful” för att de är dyra och snygga, och ”tension” för att dina tår håller på att dö.

Det ryktas att Meiers kan vara på väg till LOEWE. Modevärlden är ju som en riktigt snobbig omgång av Paradise Hotel: folk hoppar runt, ingen vet vem som ska ta över, och plötsligt dyker någon upp och säger ”Jag är här för att skapa kaos… i form av stickat alpaka.”

Men vad jag älskar med modebranschen är att ingen erkänner att de inte vet vad de håller på med. De bara använder ord som ”textural mastery” och ”historisk referens” så att folk nickar och säger ”Briljant!”. Tänk om vi kunde göra så i vardagen? Kommer för sent till jobbet? ”Jag ville skapa en blissful tension mellan min ankomsttid och er förväntan.”

Så ja, modebranschen är kaos, men det är stilrent kaos. Och det, mina vänner, är en metafor för livet.

Fendi firade 100-år igår med sin visning på Milano Fashion Week. Ett sekel av mode! Det är som när en italiensk nonna fyller år, mycket historia, mycket tradition, och garanterat någon som skriker om hur saker var bättre förr.

Men Silvia Venturini Fendi sa: ”Jag ville inte fastna i arkiven.”Vilket är ett elegant sätt att säga: ”Vi grävde inte fram gammalt skräp, vi gjorde nytt dyrt skräp istället!”

Vad blev resultatet? Faux mink-klänningar, gigantiska plyschdockor och tuxedos med asynkrona kavajslag. Det låter som om en överklädd miljardär fastnat i en karusell på Tivoli.

Och herrmodet… Alltså, golvlånga pälsstolar? Killarna såg ut som om de precis vunnit VM i rysk oligark-stil. Man går inte in på ICA i den outfiten, man ’äger ICA’ i den outfiten!

Front row var full av stjärnor, Matt Bomer, Sarah Jessica Parker, Sean Paul… Vänta. Sean Paul?! Tydligen gjorde han en surprise-spelning på efterfesten. Jag vill tro att han stod där mitt i allt Fendi-glam och bara: ”We haffi dress classy but still look mad! Gimme di Fendi pon mi back!”

Fendi firar 100 år genom att blicka framåt, och jag älskar det. För det betyder att om jag någon gång blir 100, då kan jag också slippa prata om gamla tider och bara gå runt i en jättestor fuskpäls och krama en Fendi-nallebjörn.