The Solid Homme’s höstkollektion 2025 handlar alltså om att göra om kontorskläder till något personligt och uttrycksfullt. Med andra ord: Hur vi alla klär oss när vi jobbar hemifrån… men låtsas att vi fortfarande bryr oss!
Kostymer och slipsar blandat med satinjackor och sammetsmjukisbyxor? Det låter som att någon gick på ett Zoom-möte i kavaj och kalsonger och tänkte: ”Vet du vad? Det här är en look!”
Och färgpaletten! Från kontorets gråa toner till klarrött, burgundy och pasteller. Det är som att se en Excel-ark explodera i en konfettikanon. Äntligen går vi från ”corporate blues” till corporate fabulous.
Men jag gillar det. Jag menar, vi har haft jobbkläder i århundraden – varför skulle vi inte uppgradera dem? Förr i tiden var det rustningar och mantlar. Nu? Kostymer och slipsar. Men framtiden? Kanske en trevlig hybrid: Power suit meets power nap.
Okej, låt oss ta en stund och smälta detta. Harris Reed har skapat en kollektion som kombinerar möbeldesign, viktorianska burar och tentakler – det är som om ett renässansmuseum haft en passionerad affär med en sci-fi-film och deras barn nu går modevisning i Paris.
Men låt oss snacka om det här med att inspireras av möbler. De säger att vissa silhuetter är baserade på armstöd från georgianska fåtöljer. Jag kan bara föreställa mig någon som kommer in på en gala och hör ”Åh wow, älskling, din klänning ser fantastisk ut! Var fick du den?” Och man bara: ”Åh, den är baserad på min mormors soffa.”
Och deadstock Savile Row-ull? Så vi snackar skräddarsydda kostymer… men med en twist av… ja, en chesterfield-soffa? Känns som att om du lutar dig bakåt i en av dessa outfits så borde det komma ett litet ”plopp” som när man sätter sig i en gammal läderfåtölj.H
Harris Reed har verkligen skapat något banbrytande här. Det är mode, det är konst, det är en inredningsbutik som plötsligt fått liv och bestämt sig för att gå på gala. Jag älskar det!
Så, hörni, vi måste prata om MAXIMILIAN GEDRA. Ett Berlin-baserad high fashion-brand som kämpar mot ”outworn standards of gender norms.” Alltså, jag älskar det! Mode som en revolution!
Och de "pushar silhuetter till deras gränser." Men jag älskar den här idén med att blanda dåtid, nutid och framtid! Det är som om någon säger: "Okej, vi tar inspiration från 1700-talet, men med sci-fi-vibbar och en touch av Berlin-nattklubb kl. 04:00 på morgonen."
Men ärligt talat, vi behöver mer sånt här i modevärlden. För vi har redan haft trender som magväskor och crocs – det är dags att mode börjar göra oss lite rädda igen.
Gabe Gordon’s kommande höstkollektionen ”Rubber Boyfriend” handlar om adolescens, sårbarhet, bestraffning, maskulinitet och begär. Jag visste inte att man kunde packa så många känslor i en outfit.
Det här är alltså en modekollektion som ser ut som om Breakfast Club fick en goth makeover och sen blev psykologisk thriller. Det är djupt, det är mörkt, och det är säkert svindyrt.
Så, den svenska modeindustrinblöder. Jaha, var det någon som inte såg det komma? Filippa K, Tiger of Sweden, Rodebjer – alla går back. Det är nästan som att sälja svindyra, beige kläder till folk i en lågkonjunktur kanske inte var en superstabil affärsmodell?
Alltså, svensk modeindustri har ju länge varit som en pretentiös influencer på Instagram – snygg på ytan, men helt tom inuti. De har stått där och sagt: ”Vi gör tidlösa, minimalistiska plagg i högkvalitativa material!”De skyller på konkurrensen från billigare märken. ”Folk köper Shein och Temu istället för våra fina, svenska designplagg!” Men snälla, vad trodde ni?
Men vissa märken gör ju fortfarande vinst – Acne Studios, Our Legacy, Tôteme. Och det är ju för att de fattat grejen: gör kläder som ser ut som om de redan har varit med om en ekonomisk kris. Det är genialiskt! Folk ser en Acne-tröja och tänker: ”Den ser ut som jag känner mig inombords – trasig, dyr och svår att förstå!”
Så vad är lösningen för de här förlorarna? Kanske anpassa sig? Sälj kläder som speglar den ekonomiska verkligheten – ”Bankrutt By Rodebjer”, där varje plagg ser ut som det köpts på en second-hand-butik men kostar lika mycket som en månadshyra. Eller lansera ”Lågkonjunktur Couture” – där byxorna redan är utslitna på knäna och jackorna är designade för att även funka som sovsäck.
Eller så kanske, jag vet inte… de kunde sluta behandla sina kunder som en självutnämnd kulturelit med en plånbok tjockare än deras självinsikt? Bara en tanke!
Okej, här har vi GG Allin – punkens mest extrema och kanske mest bajsiga ikon.
Om ni inte känner till honom så föddes han som Jesus Christ Allin, vilket jag tycker är ganska modigt av föräldrarna, eller hur? ”Ja, vi tänkte att om vi ger honom ett namn som ska rädda världen, så kanske han bara gör något… intressant.”
Och vet ni vad? Han gjorde verkligen det. Men inte på det sättet ni kanske hade tänkt er.GG Allin blev känd för att göra saker på scenen som fick folk att säga: ”Okej, det här är för mycket, jag går hem och duschar.” Men folk gillade honom!
Det var som om han var den där vännen som alltid får dig att känna att du inte är den värsta människan på jorden – du kanske inte har *bajsat på en scen*, men du kanske råkade säga något pinsamt på en fest för två veckor sedan.
Hans uppväxt… åh, den var ju verkligen inte enkel. Hans pappa var en auktoritär typ, men om du växte upp i GG Allins hus, så kändes det nog mer som att du bodde i en levande skräckfilm.
GG Allin var så extrem att han skulle kunna göra *en avföringsshow* på en kristen kyrka och folk fortfarande skulle säga: ”Jaha, han är på sitt sätt en konstnär.”Sen har hans legendariska framträdanden, de var ju inte direkt Lars von Trier…
Men på ett sätt så var de ett konstverk. Jag menar, tänk er själva, när var sista gången ni såg en artist på scenen och tänkte: ”Ja, den där personen skulle kunna vinna pris för mest avskyvärda handling på en scen.”
För GG Allin var det vardagsmat! Han var som punkens motsvarighet till en extremt trasig julafton där alla gav bort det de inte ville ha – och det var alltid något som involverade… kroppens vätskor.
Men här är det intressanta: Han hade faktiskt fans! Och inte bara några få nördar som tyckte att han var cool för att han inte använde trummor som resten av banden – nej, han hade en hel dedikerad skara.
Det var som en sekt, fast med mer spillning och mindre andakt. De älskade honom för hans ”ärliga” stil. Och jag säger ”ärlig”, men om vi ska vara ärliga här, så var det som att säga att någon är ärlig när de går runt och skriker på gatan om att ”jorden är platt” – vi vet ju alla att det inte är så, men vi uppskattar ändå att de är konsekventa.
Så ja, GG Allin var den punkare som inte bara stod emot samhällets normer, han överträffade dem genom att bokstavligen ignorera alla normer vi någonsin haft om vad man får och inte får göra på scen.
Han var som en punkens anti-influencer, för han ville verkligen att du skulle minnas honom, även om du försökte förtränga hela grejen efteråt.
Men han var också en symbol för vad punk egentligen är. Punk handlar inte om att vara snäll eller om att göra något som folk gillar – det handlar om att vara så extrem att folk antingen älskar eller hatar dig.
GG Allin gjorde sitt jobb så bra att vi fortfarande pratar om honom idag – och han behöver inte ha haft den bästa musiken eller de bästa texterna, för det var aldrig det han var ute efter.
Han var ute efter att få oss att reagera, och herregud, vad han fick oss att reagera.Så nästa gång någon säger: ”Punk handlar om att bryta mot normer”, tänk på GG Allin och tänk på hur mycket mer punk du kan vara om du verkligen, verkligen inte bryr dig om någon annan.
Och om du inte gör det, så kan du alltid prova att ta ett steg längre och släppa loss på scenen… fast jag skulle rekommendera att du skippar bajset.
I premiärnumret störtar vi rakt ner i avgrundens käftar. Polens uråldriga skogar är ingen plats för veklingar.
Glöm allt du vet om tillrättalagd bekvämlighet. Här finns ingen plats för silkesvantar eller ursäkter.
Vi står öga mot öga med krigare som lever på randen, män som aldrig kompromissar. Ansikten ärrade av tiden, skägg tunga av erfarenhet, och blickar som vittnar om saker som skulle få vanligt folk att vända om och springa.
Detta är rå, ofiltrerad verklighet serverad direkt från källan. I premiärnumret av Gritty Galore Magazine krossar vi fasaden och borrar oss in i den brutala sanningen.
För här handlar det inte om att skrapa på ytan, vi spränger oss rakt in i själva helvetets kärna.
Maison Mihara Yasuhiros nya kollektion försöker ”återuppfinna” varumärkets kärnidentitet… som de byggt upp i 30 år. Det är lite som att ha ett långt äktenskap och plötsligt säga: ”Vet du vad, jag tror vi borde börja dejta andra… men fortfarande bo ihop!”
Men låt oss prata om själva kläderna. De har alltså jackor i två olika storlekar… som används samtidigt? Är det en kappa eller ett optiskt test? Om du ser en stor och en liten jacka på samma person samtidigt, betyder det att du är full eller att det bara är mode?
Sen har vi tröjor som är gjorda av byxor… alltså, hur många gånger har vi alla haft den morgonen när vi tar på oss kläder i mörkret och inser att vi har huvudet genom en byxben? Maison Mihara Yasuhiro kallar det mode – jag kallar det måndagsmorgon.
Men jag gillar verkligen den här idén med att vända saker upp och ner och mixa om allt. Det är som om modevärlden sa: ”Vad händer om vi klär på oss som om vi packat en resväska i fullständig panik?”
Fast nu när jag tänker efter… min garderob har varit en Maison Mihara Yasuhiro-kollektion i åratal, jag bara visste inte att det var trendigt.
När Ye postar den här bilden på Instagram så är det lika stor konst i klass med Picasso, Rembrandt eller Banksy. Jag vet inte vad Kanye försöker åstadkomma, men det är något fascinerande att se stor konst skapas live.
Visst, innehållet är chockerande, och om man tittar på det rent moraliskt så är det lätt att höja på ögonbrynen
Men om vi ser det som en ren trollakt – en form av performance art – så måste man ge Ye poäng för att han vet precis hur man spelar spelet. Han är inte bara en artist, han är en trollare som med varje tweet testar reaktionerna hos en publik som är ständigt på vakt.
Ye är den enda som lyckats med bedriften att bli canceled när man redan var canceled.
Man kan argumentera om huruvida det här är genialt eller bara gränslöst, men oavsett vilket så tvingar han oss att fundera över hur mycket vi egentligen låter oss påverkas av det som skrivs på en skärm. Kanske är det just den typen av konstnärlig provokation som får oss att ifrågasätta allt vi tidigare tagit för givet om internetkultur, kändisskap och hur gränser formas.
