Författare: Test

Igår visade Gucci upp sin kommande höstkollektion för modevärlden på London Fashion Week. Temat var ”mod meets modern”.

Vilket i modespråk betyder att du kan se ut som Twiggy på överkroppen och en tech-miljardär från Silicon Valley på underkroppen.

Men vi måste prata om catwalken! Den var en high-tech rendering av insidan av en retroparfymflaska. Förlåt, men det där är ju inte en visningsscen, det är en pitch till nästa Christopher Nolan-film! Jag kan höra filmtrailern nu: ”In a world… where fashion is fragrance… and fragrance is the future…”

Och sen har vi hästbetseldetaljerna i form av kedjeslipsar. För att inget skriker ”moderna 2025” som att se ut som en väldigt välklädd jockey. Och självklart, det där klassiska: ”Sheer, sequined, and lace low-rise midi skirts paired with more neutral long-sleeve sweaters.” Ah ja, den looken. För vi vet ju alla att när det är -10 grader ute och du ska på ett viktigt möte tänker du: ”Ja, jag tar den glittriga genomskinliga kjolen, men matchar den med en stickad tröja så jag inte fryser.”

Slutligen, den kreativa bossen Sabato De Sarno fick lämna efter mindre än två år. Modevärlden är verkligen den enda branschen där ”provperiod” betyder ”din heltidstjänst”. Och Gucci har haft fler kreativa chefer de senaste åren än jag har haft fungerande gymkort.

Sammanfattningsvis, modevärlden fortsätter att vara den mest seriösa komedin vi aldrig visste att vi behövde.

Gucci FW25 bjöd på en blandning av retro, modernitet och en väldigt förvirrad häst. Och ärligt talat? Jag vet inte om det är bra eller dåligt.

Chet Lo visade upp sin nya kollektion Modern Antiquity på London Fashion Week, där han tar asiatisk stil från den koloniala blicken och gör den autentiskt asiatisk.

Vi har äntligen nått den punkten i modet där designers säger: ”Vi är trötta på att européer ser på Asien som en jättestor teservis.” För chinoiserie i västerländskt mode har ju varit… låt oss säga *intressant*. Det är som att någon tog ett vykort från Kina, hällde en kanna te över det, och sa: ”Voilà! Haute couture!”

Chet Lo gör något unikt – han tar tillbaka berättelsen, men på sitt sätt. Och han gör det med den där taggiga, stickade texturen han är känd för. Jag älskar den stilen! Hans kläder ser ut som om någon satte en sjöborre i en raveklubb och sa: ”Go crazy!”

Men det här visar också att mode kan vara politisk. För vi har gått från att folk säger: ”Det är bara tyg, det är inget seriöst”, till att vi nu har designers som rättar historien genom kläder.

Paolo Carzana, en kille som verkligen inte går efter strömmen. Hans senaste kollektion, ”Dragons Unwinged at the Butchers Block”, låter som titeln på en fantasyroman för vuxna.

Men här är Paolo Carzana, designern som inte bara bryr sig om att skapa kläder, utan om att skapa konst och dessutom i en pub i Clerkenwell.

Jag älskar det här, för han gör det hela så personligt. Förra säsongen hade han visningen i sin egen trädgård i Clapton, helt enkelt för att om du har tillräckligt med trädgårdsarbete, varför inte få folk att titta på dina kläder medan de undrar om du har klippt gräset?

Nu till själva kollektionen. Raw-edged fabric och dekonstruerade vests? Det låter som om han klipper sönder gamla gardiner och använder dem för att skapa mode, men det är faktiskt så konstnärligt att man känner för att gå hem och rivna sina egna gamla tröjor och sätta på sig dem som en statement. Det är som att han säger: ”Vi har varit för snygga för länge, dags att ta det till nästa nivå och vara… hmm, lite grusiga!

Jag gillar att han håller det intimt. Han stänger av Instagram och går offline som om han är en 90-talets grunge-ikon. Hans bio säger *offline till februari*.

Självklart vill han ha handgjort hantverk. Jag menar, vi snackar inte om några maskiner som syr på löpande band – vi snackar om hantverk med hjärta. Det här är mode som inte bara är för att se coolt ut, utan också för att du ska kunna känna att du har något verkligen unikt på dig. Ingen annan kommer att ha exakt samma trasiga, färgade kläder som du.

Så, vad tycker vi om Paolo Carzana? Han är den där designern som inte bara bryr sig om att vara ”rätt” – han är mer intresserad av att vara intressant. Och det är det som gör honom så bra. Så nästa gång ni står där i en klädaffär och ser något supertrendig, tänk på Paolo och hans ”Dragons Unwinged” – kanske inte perfekt, men alltid spännande!

Äntligen har vi fått se Burberry’s nya höstkollektion efter all hype. Och vilka var på front row? Kim Cattrall, Skepta, Nicholas Hoult, Lauryn Hill… och ’en riddare i skinande rustning?

Vänta nu. Antingen har Burberry tagit sin brittiska estetik till en *helt ny nivå*, eller så är det kanske den enda outfiten som fortfarande är dyrare än en Burberry-kappa?

Men visningen hölls på Tate Modern. Perfekt plats, verkligen. Inget skriker ”modern konst” mer än att se Jason Isaacs från Harry Potter och Richard E. Grant från Saltburn traska runt i fuchsia-velour medan publiken nickar och säger ”Ah, mode!”.

Och Naomi Campbell var där, förstås. Det är nästan tradition vid det här laget. Jag tror inte ens att hon blir bokad längre, hon bara dyker upp, tar på sig något episkt och alla bara accepterar det.

Men låt oss snacka om kläderna! Fuchsia velour-bomberjackor, trenchcoats med fransar, och såklart, klassiska Burberry-checkar som sticker fram lite diskret. Det är som att Burberry försöker säga: ”Ja, vi är fortfarande sofistikerade, men vi har också sett TikTok-modet och vi är redo att experimentera.”

Men det är det som är så kul med mode – det handlar inte om vad vi kommer bära, utan vad vi önskar att vi var *modiga nog* att bära. Och tills jag når den nivån av självsäkerhet, så håller jag mig till min svarta Yohji Yamamoto-rock och låtsas att jag är med i en minimalistisk arthouse-film.

Wax London har precis släppt sin vår- och sommarkollektion för 2025! ”Embrace the World” heter den. Det låter som något en livscoach skulle säga när du står och gråter på en flygplats efter att ha missat ditt plan. ”Embrace the World, Stefan! Släpp taget om din resväska och känn nuet!”

Men jag gillar konceptet. De firar sitt 10-årsjubileum och inspireras av Londons kulturella mångfald. Vilket är kul, för jag har varit i London. Kulturell mångfald? Ja! Men mode? Inte alltid. Första gången jag var där såg jag en man i shorts, sandaler – och paraply. Som om han sa: ”Jag vet att jag kommer frysa, men jag vägrar byta om.”

Kampanjfilmem Love on The Run är en kärlekshistoria på roadtrip genom Kalifornien. Jag älskar hur modereklamer alltid ska vara så episka. Ingen handlar om verkligheten. Ingen kollektion heter: ”Måndag morgon på Ica Maxi” eller ”Hoppas ingen märker att jag spillde kaffe på tröjan”.

Men jag gillar att de tänker stort. De har pastelliga overshirts för svala sommarkvällar. Vänta… *svala* sommarkvällar? Har Wax London varit i Sverige? Här är det två lägen: antingen är det 12 grader och blåser så mycket att din skjorta fungerar som en fallskärm, eller så är det 32 grader och du smälter som en glass på en het trottoar.

Och de har sin mest ”förfinade” skräddarsydda kollektion hittills. Alltså, jag är ingen modeexpert, men när jag hör ”avslappnad passform, mjuka axlar, halvfodrad kavaj”, då låter det som något jag redan äger. Min *”jag köpte den för stor av misstag men det funkar”-kavaj*. Men jag respekterar det. 10 år av modehistoria, inspirerade av världen.

Idag blir det djupt – migration, identitet och… mode? C.R.E.O.L.E’s kommande kollektion handlar om Windrush-generationen – de karibiska migranterna som kom till Storbritannien mellan 40- och 60-talet.

De här människorna åkte över Atlanten med hopp, drömmar… och en ENORM chock när de insåg att England inte var soligt som de trodde. Jag menar, tänk dig att du lämnar Karibien, där det är varmt, du har färsk mango och en strand fem minuter bort… och du hamnar i 50-talets London.

De här killarna – fäder, bröder, farbröder, kämpade mot fördomar och svåra förhållanden, men de gjorde det med stil! Tänk dig en man i en skarp tredelad kostym, men med en Karibisk touch. En perfekt kombination av “Jag är en gentleman” och “Jag kan fortfarande dansa calypso efter tre rom & cola”.Modet var en tyst protest. För ibland är den starkaste formen av motstånd att bara existera, att hålla fast vid sin kultur och sin värdighet. Det är som om de sa: ”Ni kan ta våra jobb, våra rättigheter… men ni får ALDRIG ta våra skarpa hattar och välstrukna byxor!”

Och det är det vackra med mode och migration. Det är som att säga: ”Vi är här, vi har kämpat, vi har bidragit – och vi ser fortfarande skitbra ut medan vi gör det!