Marie Lueder’s senaste kollektion The Shell kombinerar dystopisk drama med extravagant fantasi. Förstår ni hur vi har kommit hit? För 20 år sedan var mode “jeans och en t-shirt.” Nu är det: Vad händer om en goth-vampyr blev kär i en tapet från 1800-talet och gick på rave?
Jag älskar att hon skapar nya arketyper – hooliganen, den dekadenta romantikern, den odöda tonåringen. Det låter som en riktigt obekväm grupp att hamna bredvid på tunnelbanan.
I slutändan handlar det om transformation, att ta av sig sin rustning och våga vara sig själv. Och det är vackert. Fast, ärligt talat, om jag dök upp på ICA i en outfit som ser ut som en “överklass-spökslukare på rave” skulle nog någon ringa efter hjälp.
Så, hörni, vi måste prata om MAXIMILIAN GEDRA. Ett Berlin-baserad high fashion-brand som kämpar mot ”outworn standards of gender norms.” Alltså, jag älskar det! Mode som en revolution!
Och de "pushar silhuetter till deras gränser." Men jag älskar den här idén med att blanda dåtid, nutid och framtid! Det är som om någon säger: "Okej, vi tar inspiration från 1700-talet, men med sci-fi-vibbar och en touch av Berlin-nattklubb kl. 04:00 på morgonen."
Men ärligt talat, vi behöver mer sånt här i modevärlden. För vi har redan haft trender som magväskor och crocs – det är dags att mode börjar göra oss lite rädda igen.
Gabe Gordon’s kommande höstkollektionen ”Rubber Boyfriend” handlar om adolescens, sårbarhet, bestraffning, maskulinitet och begär. Jag visste inte att man kunde packa så många känslor i en outfit.
Det här är alltså en modekollektion som ser ut som om Breakfast Club fick en goth makeover och sen blev psykologisk thriller. Det är djupt, det är mörkt, och det är säkert svindyrt.
Del LaGrace’s fotobok ”Queer Dyke Cruising” släpptes 1988, men nu är det första gången den publiceras i sin helhet.
Första gången i sin helhet! Vad hände de senaste 30 åren? Var bilderna fast i en lesbisk tidskapsel, gömda bakom en låda med gamla Ani DiFranco-CDs?
Cruising har alltid varit en grej för gaykillar – anonyma möten i mörka parker. Det är som Tinder, fast med färre fiskebilder och mer verklig risk för att snubbla över en igelkott. Men när dykes gör det? Då blir det plötsligt en fotokonst-installation!
Och de här bilderna… Dykes som rullar runt i gräset, kysser varandra under träden, skrattar och ser sjukt coola ut – det är som en kombination av Paris Is Burning och Robin Hood. Ni vet, om Robin Hood var lesbisk och stal tillbaka sexuella mötesplatser från patriarkatet.
Det här var ju under Thatcher-eran, mitt i Section 28, när staten basically sa: ”Hörni, vi har en idé! Vad om vi låtsas att gay inte finns?” Det är lite som när ens heterokusin säger: ”Alltså, jag har inget emot gayfolk, men varför måste ni prata om det hela tiden?”
Så, nästa gång ni ser en grupp dykes som fnittrar i en skog, vet att det antingen är en fotosession för lesbisk aktivism – eller ett riktigt ambitiöst Tinder-dejt. I båda fallen: respektera arbetet.
Så, den svenska modeindustrinblöder. Jaha, var det någon som inte såg det komma? Filippa K, Tiger of Sweden, Rodebjer – alla går back. Det är nästan som att sälja svindyra, beige kläder till folk i en lågkonjunktur kanske inte var en superstabil affärsmodell?
Alltså, svensk modeindustri har ju länge varit som en pretentiös influencer på Instagram – snygg på ytan, men helt tom inuti. De har stått där och sagt: ”Vi gör tidlösa, minimalistiska plagg i högkvalitativa material!”De skyller på konkurrensen från billigare märken. ”Folk köper Shein och Temu istället för våra fina, svenska designplagg!” Men snälla, vad trodde ni?
Men vissa märken gör ju fortfarande vinst – Acne Studios, Our Legacy, Tôteme. Och det är ju för att de fattat grejen: gör kläder som ser ut som om de redan har varit med om en ekonomisk kris. Det är genialiskt! Folk ser en Acne-tröja och tänker: ”Den ser ut som jag känner mig inombords – trasig, dyr och svår att förstå!”
Så vad är lösningen för de här förlorarna? Kanske anpassa sig? Sälj kläder som speglar den ekonomiska verkligheten – ”Bankrutt By Rodebjer”, där varje plagg ser ut som det köpts på en second-hand-butik men kostar lika mycket som en månadshyra. Eller lansera ”Lågkonjunktur Couture” – där byxorna redan är utslitna på knäna och jackorna är designade för att även funka som sovsäck.
Eller så kanske, jag vet inte… de kunde sluta behandla sina kunder som en självutnämnd kulturelit med en plånbok tjockare än deras självinsikt? Bara en tanke!
Gerrit Jacob har släppt sin höst/vinter 2025-kollektion, och han kallar den MERCY. Den handlar om tro, tvivel och uppror.
Han har inspirerats av kristendom, Baz Luhrmann’s Romeo + Julie och Chanarin’s The Holy Bible. Det är som om han sa: ”Jag vill att min modevisning ska kännas som en teologisk existentiell kris… men med riktigt snygga jackor.”
MERCY är en blandning av religion, mode och hållbarhet. Vilket innebär att jag äntligen kan gå runt och se ut som en rebellisk nunna på en Harley Davidson. Amen till det.
MUTSU BY PF är en japansk designer som är baserad i Los Angeles. Han hämtar inspiration av världshistorien och kultur… alltså en hipster-samuraj som säljer jeans för 5 000 spänn!
Hans filosofi? ”Allt förändras. Årstiderna skiftar. Tiden är obeveklig.” Det låter som om nån läst en fortune cookie och tänkt: ”Vet du vad? Det här är min nya affärsstrategi!”
Jag diggar ändå ambitionen. Han vill att hans produkter ska bli ”the old and the good” med tiden. Som om folk om hundra år kommer gå på museum och säga: ”Här ser vi en vintage 2024 streetwear-kollektion, observera de strategiska hålen i jeansen, skapade med kirurgisk precision för att maximera både luftflöde och prislapp.”
Men ärligt, jag gillar ändå den här idén om att skapa något som håller. För vi lever i en värld där allt är så snabbt… då kanske vi alla kan sluta jaga efter ’det nya’ och börja uppskatta ’det’.
032c’s nya kollektion Suspicious Minds ifrågasätter status quo och blandar traditionellt europeiskt mode med dystopiska element. Låter som att Oktoberfest har haft en blackout och vaknat upp i Blade Runner.
Men jag gillar ändå idén med att blanda gammalt och nytt. Vi kanske borde börja med det i andra områden också? Typ uppdatera gamla folksagor. Tänk Rödluvan och AI-ulven, där vargen inte äter mormor – den bara stjäl hennes personliga data och säljer den till Facebook.
Så, sammanfattningsvis: Modevärlden fortsätter att vara en plats där tradition möter galenskap, och vi vanliga dödliga får gissa om det vi ser är en tröja eller en existentiell kommentar.
Okej, här har vi GG Allin – punkens mest extrema och kanske mest bajsiga ikon.
Om ni inte känner till honom så föddes han som Jesus Christ Allin, vilket jag tycker är ganska modigt av föräldrarna, eller hur? ”Ja, vi tänkte att om vi ger honom ett namn som ska rädda världen, så kanske han bara gör något… intressant.”
Och vet ni vad? Han gjorde verkligen det. Men inte på det sättet ni kanske hade tänkt er.GG Allin blev känd för att göra saker på scenen som fick folk att säga: ”Okej, det här är för mycket, jag går hem och duschar.” Men folk gillade honom!
Det var som om han var den där vännen som alltid får dig att känna att du inte är den värsta människan på jorden – du kanske inte har *bajsat på en scen*, men du kanske råkade säga något pinsamt på en fest för två veckor sedan.
Hans uppväxt… åh, den var ju verkligen inte enkel. Hans pappa var en auktoritär typ, men om du växte upp i GG Allins hus, så kändes det nog mer som att du bodde i en levande skräckfilm.
GG Allin var så extrem att han skulle kunna göra *en avföringsshow* på en kristen kyrka och folk fortfarande skulle säga: ”Jaha, han är på sitt sätt en konstnär.”Sen har hans legendariska framträdanden, de var ju inte direkt Lars von Trier…
Men på ett sätt så var de ett konstverk. Jag menar, tänk er själva, när var sista gången ni såg en artist på scenen och tänkte: ”Ja, den där personen skulle kunna vinna pris för mest avskyvärda handling på en scen.”
För GG Allin var det vardagsmat! Han var som punkens motsvarighet till en extremt trasig julafton där alla gav bort det de inte ville ha – och det var alltid något som involverade… kroppens vätskor.
Men här är det intressanta: Han hade faktiskt fans! Och inte bara några få nördar som tyckte att han var cool för att han inte använde trummor som resten av banden – nej, han hade en hel dedikerad skara.
Det var som en sekt, fast med mer spillning och mindre andakt. De älskade honom för hans ”ärliga” stil. Och jag säger ”ärlig”, men om vi ska vara ärliga här, så var det som att säga att någon är ärlig när de går runt och skriker på gatan om att ”jorden är platt” – vi vet ju alla att det inte är så, men vi uppskattar ändå att de är konsekventa.
Så ja, GG Allin var den punkare som inte bara stod emot samhällets normer, han överträffade dem genom att bokstavligen ignorera alla normer vi någonsin haft om vad man får och inte får göra på scen.
Han var som en punkens anti-influencer, för han ville verkligen att du skulle minnas honom, även om du försökte förtränga hela grejen efteråt.
Men han var också en symbol för vad punk egentligen är. Punk handlar inte om att vara snäll eller om att göra något som folk gillar – det handlar om att vara så extrem att folk antingen älskar eller hatar dig.
GG Allin gjorde sitt jobb så bra att vi fortfarande pratar om honom idag – och han behöver inte ha haft den bästa musiken eller de bästa texterna, för det var aldrig det han var ute efter.
Han var ute efter att få oss att reagera, och herregud, vad han fick oss att reagera.Så nästa gång någon säger: ”Punk handlar om att bryta mot normer”, tänk på GG Allin och tänk på hur mycket mer punk du kan vara om du verkligen, verkligen inte bryr dig om någon annan.
Och om du inte gör det, så kan du alltid prova att ta ett steg längre och släppa loss på scenen… fast jag skulle rekommendera att du skippar bajset.
I premiärnumret störtar vi rakt ner i avgrundens käftar. Polens uråldriga skogar är ingen plats för veklingar.
Glöm allt du vet om tillrättalagd bekvämlighet. Här finns ingen plats för silkesvantar eller ursäkter.
Vi står öga mot öga med krigare som lever på randen, män som aldrig kompromissar. Ansikten ärrade av tiden, skägg tunga av erfarenhet, och blickar som vittnar om saker som skulle få vanligt folk att vända om och springa.
Detta är rå, ofiltrerad verklighet serverad direkt från källan. I premiärnumret av Gritty Galore Magazine krossar vi fasaden och borrar oss in i den brutala sanningen.
För här handlar det inte om att skrapa på ytan, vi spränger oss rakt in i själva helvetets kärna.
