Jag tycker LABRUM London’s filosofi är ganska intressant. De säger att de är ett märke som ”berättar de oupphörda historierna från Västafrika”, ja, det låter ju bra, men jag undrar… vad är det egentligen för historier?
Alltså, kommer de här kläderna med små noveller inuti? Kan vi förvänta oss att när vi öppnar våra jackor, så kommer det ut en berättelse om en man som kämpar för sin frihet genom regnet i Sierra Leone?
LABRUM förenar västafrikansk kultur med brittisk skräddarsydd stil. Nu kan vi alla känna oss som James Bond på safari. ”Q, jag behöver en ny kostym.” ”Vad tycker du om denna? Den är skräddarsydd av en maurisk hantverkare, med ett lager av äkta kachictyg.”
LABRUM vill skapa kläder som är både ”bärbara och idiosynkratiska”. Det låter som en gammal term i modevärlden: ”Vi vill att du ska känna dig bekväm och konstig på samma gång.” Vi får ju aldrig glömma det: ”Det är en skräddarsydd jacka för den personen som aldrig riktigt passar in.
Tack, LABRUM, för att du gör att vi alla kan vara stiliga och förvirrade samtidigt.
Har ni hört talas om Figura Services? Nej? Det är okej, jag läste precis om det och jag är fortfarande osäker på om det är ett klädmärke eller en sekt.
De skapar “uniformer som förmedlar komplexa känslor.” Okej, men vad innebär det? Är det en tröja som skriker “Jag är ledsen men ändå självsäker” eller byxor som viskar “Jag har kontroll, men också existentiell ångest”?
Och de drar inspiration från populärkulturen, men utmanar konventionella perceptioner. Jaha, så en Pikachu-dräkt men med en existentialistisk monolog? Jag kan se det framför mig: “Pika… varför existerar jag ens? Pika pika.”
Jag fattar absolut ingenting. Det låter som om någon slängde in en sci-fi-författare och en poet i en tvättmaskin och lät dem snurra i 40 minuter.
Men jag måste ändå respektera dem. För låt oss vara ärliga, alla klädmärken försöker sälja oss en identitet. Skillnaden är att vanliga märken ljuger och säger “Om du köper den här tröjan kommer du att se cool ut.” Figura Services säger: “Om du bär våra kläder, kanske du aldrig förstår dig själv igen.”
Simone Rocha’s senaste kollektion tar oss tillbaka till barndomen, men på ett väldigt high-fashion sätt. Hon har inspirerats av “Haren och Sköldpaddan” och jag bara: Wow, modeindustrin har verkligen gått all in på djurfabler nu. Jag väntar bara på Balenciagas “Råttan och Lejonet”-kollektion, där någon stackare går nerför catwalken i en enorm fälltråds-klänning.
Men Rocha gör nostalgi cool igen, lås från cykelskjul blir skärp, barnsliga motiv dyker upp på lyxiga plagg. Det är som att hela kollektionen viskar: “Kom ihåg när du var ung och bekymmerslös? Ja, nu kan du köpa tillbaka den känslan för typ 30 000 kronor.”
De expanderar herrkollektionen! Och jag älskar beskrivningen: “pleated knee-length shorts och bejeweled socks.” För det låter ju exakt som att de har remixat den där skoluniformen man hatade som barn, men nu ska man plötsligt vilja betala för den? Det är som att modevärlden säger: “Kom igen, du har alltid velat se ut som en lyxig Harry Potter-karaktär.”
Slutsats: Simone Rocha har lyckats igen. Hon har officiellt gjort det coolt att se ut som en nostalgisk skolpojke på väg till en extravagant sagobal. Och jag är här för det!
Har ni någonsin hört någon säga: ”Kläderna talar för sig själva”? Jag visste inte att de faktiskt menade att kläderna hade ett eget språk! Det måste vara därför jag ibland känner mig som en grammatiskt inkorrekt mening när jag går ut i mjukisbyxor och en gammal hoodie.
Men Denzilpatrick säger att mode är ett *vackert språk*, en *berättelse*. Och jag älskar tanken, men om mode verkligen är ett språk, då är jag killen som försöker beställa mat på franska och råkar kalla kyparen för en tvättmaskin.
Jag menar, vissa människor pratar mode flytande, de kan gå in i en butik, plocka upp en jacka, och ba: ”Den här kappan säger: ‘Jag är en självsäker urban nomad med en förkärlek för minimalistisk estetik och ekologiskt läder.’” Och sen har vi deras slogan: ”London belongs to me.”
Jag älskar självförtroendet! Men om du någonsin har försökt ta tunnelbanan klockan åtta en måndagsmorgon vet du att London tillhör INGEN. London tillhör kollektivtrafiken, Brexit-debatten och en duva som precis stulit din croissant.
Okej, låt oss snacka om TDR:s SS25-kollektion. Först och främst, det här är en modekollektion som säger: ”Vet du vad som är nytt och fräscht? Kläder som ser gamla och slitna ut!”
Alltså, jag älskar hur modevärlden funkar. Om jag går runt i en urtvättad tröja från gymnasiet, då ser jag ”oförberedd” ut. Men om TDR gör en kollektion inspirerad av ”välanvänd, älskad och misshandlad” denim – då är det high fashion!
De använder ’deadstock laurel studs’ – alltså gamla knappar som inte längre tillverkas. Det är som att TDR har gått full-on second-hand-butik men med en pretentiös twist. ”Nej, nej, det här är inte en sliten jacka, det är *en självständig kollektion utan riktning*!”
Men jag fattar grejen. Det handlar om storytelling, att bära en historia på kroppen. Fast jag vet inte… Om jag dyker upp på jobbet i trasiga jeans och en urblekt jacka och säger ”nej men det här är storytelling!”, då kommer min chef bara: ”Jaha? Berättelsen om hur du blev arbetslös?”
Så ja, TDR:s SS25-kollektion – perfekt för dig som vill se ut som att du har jobbat hårt, utan att faktiskt ha gjort det!
The Solid Homme’s höstkollektion 2025 handlar alltså om att göra om kontorskläder till något personligt och uttrycksfullt. Med andra ord: Hur vi alla klär oss när vi jobbar hemifrån… men låtsas att vi fortfarande bryr oss!
Kostymer och slipsar blandat med satinjackor och sammetsmjukisbyxor? Det låter som att någon gick på ett Zoom-möte i kavaj och kalsonger och tänkte: ”Vet du vad? Det här är en look!”
Och färgpaletten! Från kontorets gråa toner till klarrött, burgundy och pasteller. Det är som att se en Excel-ark explodera i en konfettikanon. Äntligen går vi från ”corporate blues” till corporate fabulous.
Men jag gillar det. Jag menar, vi har haft jobbkläder i århundraden – varför skulle vi inte uppgradera dem? Förr i tiden var det rustningar och mantlar. Nu? Kostymer och slipsar. Men framtiden? Kanske en trevlig hybrid: Power suit meets power nap.
Idag blir det djupt – migration, identitet och… mode? C.R.E.O.L.E’s kommande kollektion handlar om Windrush-generationen – de karibiska migranterna som kom till Storbritannien mellan 40- och 60-talet.
De här människorna åkte över Atlanten med hopp, drömmar… och en ENORM chock när de insåg att England inte var soligt som de trodde. Jag menar, tänk dig att du lämnar Karibien, där det är varmt, du har färsk mango och en strand fem minuter bort… och du hamnar i 50-talets London.
De här killarna – fäder, bröder, farbröder, kämpade mot fördomar och svåra förhållanden, men de gjorde det med stil! Tänk dig en man i en skarp tredelad kostym, men med en Karibisk touch. En perfekt kombination av “Jag är en gentleman” och “Jag kan fortfarande dansa calypso efter tre rom & cola”.Modet var en tyst protest. För ibland är den starkaste formen av motstånd att bara existera, att hålla fast vid sin kultur och sin värdighet. Det är som om de sa: ”Ni kan ta våra jobb, våra rättigheter… men ni får ALDRIG ta våra skarpa hattar och välstrukna byxor!”
Och det är det vackra med mode och migration. Det är som att säga: ”Vi är här, vi har kämpat, vi har bidragit – och vi ser fortfarande skitbra ut medan vi gör det!
Alltså, om du tror att du sticker ut bara för att du har färgat håret blått – snälla, gå hem. Leigh Bowery var på en helt annan nivå. Han var som en levande Picasso-målning, fast om Picasso också hade haft en fetisch för latex och gigantiska hattar.
Bowery dök upp på Londons klubbscen på 80-talet och sa: ”Okej, men vad händer om vi gör allt… samtidigt?” Han var konstnär, designer, modell, musiker – och antagligen den enda personen i världshistorien som har blivit målad av Lucian Freud medan han såg ut som en sci-fi-skurk från framtiden.
På tal om samhällskommentar – folk säger att Lady Gaga är banbrytande, men hon känns som en minimalist bredvid Bowery. Gaga klädde sig i en köttklänning en gång. Bowery? Han hade antagligen kommit ut på scen iklädd en HEL KÖTTAFFÄR, komplett med en kassadisk och en sur tant som frågar om du vill ha tunna eller tjocka skivor av skinkan.
Låt oss prata om White Mountaineerings höstvinterkollektion 2025. Den är inspirerad av… Brutalism! Ja, den där arkitektoniska stilen där byggnader ser ut som någon staplat betongklossar på varandra och sedan glömt att dekorera. Brutalism är den typen av arkitektur som får dig att tänka: ”Är det här en byggnad… eller en bunker för domedagen?”
Och nu har White Mountaineering tänkt: ”Vet ni vad som skulle vara riktigt snyggt? Om folk såg ut som brutalistiska byggnader!” Så nu har vi kläder som prioriterar funktion framför finess. Det är mode som säger: ”Vem behöver utsmyckningar när du kan se ut som en riktigt välbyggd bro?”
Färgerna? Svart och grått. För såklart. De matchar betongen. Jag menar, varför ha glada färger när du kan se ut som en parkering? Man märker att designers idag bara accepterat att världen är en plats där svart och grått är standard. Det är som att de vet att vi alla är en dålig dag ifrån att bara smälta in i asfalten.
Men här är grejen – materialen är designade för att förändras över tid! De vill att kläderna ska åldras med karaktär, som denim som bleks eller ull som blir mjukare. Det här är alltså kläder som får en egen personlighet ju mer du använder dem. Jag kan redan se framför mig hur folk 10 år från nu går in i butiken och säger: ”Har ni något som ser ut som att det gått igenom en existentiell kris?”
Och så har vi designen. Mycket starka, geometriska former, typ trianglar. Det är som att kläderna både ska hålla dig varm och kunna användas som stödstruktur om du behöver renovera ditt hus. Jag är inte säker, men om du bär en av deras jackor och råkar luta dig mot en gammal byggnad – kan det vara så att du blir den som håller upp väggen?
Men jag fattar ändå grejen. De vill att vi ska vara stiliga, men på ett praktiskt sätt. Det här är kläder för folk som vill kunna hantera både en snöstorm och en betongvägg. Det är mode som säger: ”Jag är redo för vad som helst – vare sig det är en regnskur eller en arkitekttävling.”
Så där har ni det – Brutalism möter mode. Det är som om en betongbyggnad och en actionhjälte fick barn. Och det barnet har på sig Gore-Tex.
Okej, låt oss ta en stund och smälta detta. Harris Reed har skapat en kollektion som kombinerar möbeldesign, viktorianska burar och tentakler – det är som om ett renässansmuseum haft en passionerad affär med en sci-fi-film och deras barn nu går modevisning i Paris.
Men låt oss snacka om det här med att inspireras av möbler. De säger att vissa silhuetter är baserade på armstöd från georgianska fåtöljer. Jag kan bara föreställa mig någon som kommer in på en gala och hör ”Åh wow, älskling, din klänning ser fantastisk ut! Var fick du den?” Och man bara: ”Åh, den är baserad på min mormors soffa.”
Och deadstock Savile Row-ull? Så vi snackar skräddarsydda kostymer… men med en twist av… ja, en chesterfield-soffa? Känns som att om du lutar dig bakåt i en av dessa outfits så borde det komma ett litet ”plopp” som när man sätter sig i en gammal läderfåtölj.H
Harris Reed har verkligen skapat något banbrytande här. Det är mode, det är konst, det är en inredningsbutik som plötsligt fått liv och bestämt sig för att gå på gala. Jag älskar det!
