Ibland känns det som att modevärlden är ett eget parallellt universum. Här har vi Pièces Uniques som har varit UNISEX sen 2015 – och nu, i SS25-kollektionen, bestämmer de sig för att ”hedra män och deras djupa identitet.
Så vänta nu… betyder det att män inte kan ha djupa identiteter i unisex-kläder?
Behöver vi en extra maskulin tröja för att känna att vi ’finns’? De har inspirerats av exklusiva klubbar i 60-talets Japan och USA. Fantastiskt. För inget skriker *inkluderande samtal om maskulinitet* som en rökfylld herrklubb där snubbar sitter i skinnfåtöljer, dricker whisky och diskuterar hur de inte förstår sina fruar.
Men det bästa är ändå att de vann Pierre Bergé Prize! Vet ni vem Pierre Bergé var? Yves Saint Laurents partner! En man som skulle ha kollat på den här kollektionen och sagt: ”Très intéressant, men har ni provat att bara… göra snygga kläder istället för att skriva en avhandling om dem?”
Samarbetet mellan PROJECT G/R och mastermind JAPAN är HELT svart. Allt. Hela kollektionen ser ut som om någon gick in på Photoshop, markerade alla färger och bara tryckte ”Desaturate”.
Det är som om goth-kulturen och techwear fick en kärleksbaby, och den här bebisen har aldrig sett solen.
Det är stilrent, det är mystiskt… det ser ut som om du är redo att råna en high-end modebutik eller DJ:a på en undergroundklubb i Tokyo.
Sen har vi ’de här byxorna’ som är designade för att se ut som om du har mjukisbyxor *under* andra byxor. Förstår ni vad det här betyder? Modevärlden har kommit full cirkel. Vi gick från att gömma våra mjukisbyxor när vi gick ut, till att betala premium för att det *ska se ut* som om vi bär mjukisbyxor offentligt.
Så för att sammanfatta: Den här kollektionen är för dig som vill se ut som en cyberpunk-antagonist, känna dig som en miljardär på tech-retreat och samtidigt signalera att du är *way* för cool för färg.
Chet Lo visade upp sin nya kollektion Modern Antiquity på London Fashion Week, där han tar asiatisk stil från den koloniala blicken och gör den autentiskt asiatisk.
Vi har äntligen nått den punkten i modet där designers säger: ”Vi är trötta på att européer ser på Asien som en jättestor teservis.” För chinoiserie i västerländskt mode har ju varit… låt oss säga *intressant*. Det är som att någon tog ett vykort från Kina, hällde en kanna te över det, och sa: ”Voilà! Haute couture!”
Chet Lo gör något unikt – han tar tillbaka berättelsen, men på sitt sätt. Och han gör det med den där taggiga, stickade texturen han är känd för. Jag älskar den stilen! Hans kläder ser ut som om någon satte en sjöborre i en raveklubb och sa: ”Go crazy!”
Men det här visar också att mode kan vara politisk. För vi har gått från att folk säger: ”Det är bara tyg, det är inget seriöst”, till att vi nu har designers som rättar historien genom kläder.
Paolo Carzana, en kille som verkligen inte går efter strömmen. Hans senaste kollektion, ”Dragons Unwinged at the Butchers Block”, låter som titeln på en fantasyroman för vuxna.
Men här är Paolo Carzana, designern som inte bara bryr sig om att skapa kläder, utan om att skapa konst och dessutom i en pub i Clerkenwell.
Jag älskar det här, för han gör det hela så personligt. Förra säsongen hade han visningen i sin egen trädgård i Clapton, helt enkelt för att om du har tillräckligt med trädgårdsarbete, varför inte få folk att titta på dina kläder medan de undrar om du har klippt gräset?
Nu till själva kollektionen. Raw-edged fabric och dekonstruerade vests? Det låter som om han klipper sönder gamla gardiner och använder dem för att skapa mode, men det är faktiskt så konstnärligt att man känner för att gå hem och rivna sina egna gamla tröjor och sätta på sig dem som en statement. Det är som att han säger: ”Vi har varit för snygga för länge, dags att ta det till nästa nivå och vara… hmm, lite grusiga!
Jag gillar att han håller det intimt. Han stänger av Instagram och går offline som om han är en 90-talets grunge-ikon. Hans bio säger *offline till februari*.
Självklart vill han ha handgjort hantverk. Jag menar, vi snackar inte om några maskiner som syr på löpande band – vi snackar om hantverk med hjärta. Det här är mode som inte bara är för att se coolt ut, utan också för att du ska kunna känna att du har något verkligen unikt på dig. Ingen annan kommer att ha exakt samma trasiga, färgade kläder som du.
Så, vad tycker vi om Paolo Carzana? Han är den där designern som inte bara bryr sig om att vara ”rätt” – han är mer intresserad av att vara intressant. Och det är det som gör honom så bra. Så nästa gång ni står där i en klädaffär och ser något supertrendig, tänk på Paolo och hans ”Dragons Unwinged” – kanske inte perfekt, men alltid spännande!
Äntligen har vi fått se Burberry’s nya höstkollektion efter all hype. Och vilka var på front row? Kim Cattrall, Skepta, Nicholas Hoult, Lauryn Hill… och ’en riddare i skinande rustning?
Vänta nu. Antingen har Burberry tagit sin brittiska estetik till en *helt ny nivå*, eller så är det kanske den enda outfiten som fortfarande är dyrare än en Burberry-kappa?
Men visningen hölls på Tate Modern. Perfekt plats, verkligen. Inget skriker ”modern konst” mer än att se Jason Isaacs från Harry Potter och Richard E. Grant från Saltburn traska runt i fuchsia-velour medan publiken nickar och säger ”Ah, mode!”.
Och Naomi Campbell var där, förstås. Det är nästan tradition vid det här laget. Jag tror inte ens att hon blir bokad längre, hon bara dyker upp, tar på sig något episkt och alla bara accepterar det.
Men låt oss snacka om kläderna! Fuchsia velour-bomberjackor, trenchcoats med fransar, och såklart, klassiska Burberry-checkar som sticker fram lite diskret. Det är som att Burberry försöker säga: ”Ja, vi är fortfarande sofistikerade, men vi har också sett TikTok-modet och vi är redo att experimentera.”
Men det är det som är så kul med mode – det handlar inte om vad vi kommer bära, utan vad vi önskar att vi var *modiga nog* att bära. Och tills jag når den nivån av självsäkerhet, så håller jag mig till min svarta Yohji Yamamoto-rock och låtsas att jag är med i en minimalistisk arthouse-film.
Okej, låt oss snacka om TDR:s SS25-kollektion. Först och främst, det här är en modekollektion som säger: ”Vet du vad som är nytt och fräscht? Kläder som ser gamla och slitna ut!”
Alltså, jag älskar hur modevärlden funkar. Om jag går runt i en urtvättad tröja från gymnasiet, då ser jag ”oförberedd” ut. Men om TDR gör en kollektion inspirerad av ”välanvänd, älskad och misshandlad” denim – då är det high fashion!
De använder ’deadstock laurel studs’ – alltså gamla knappar som inte längre tillverkas. Det är som att TDR har gått full-on second-hand-butik men med en pretentiös twist. ”Nej, nej, det här är inte en sliten jacka, det är *en självständig kollektion utan riktning*!”
Men jag fattar grejen. Det handlar om storytelling, att bära en historia på kroppen. Fast jag vet inte… Om jag dyker upp på jobbet i trasiga jeans och en urblekt jacka och säger ”nej men det här är storytelling!”, då kommer min chef bara: ”Jaha? Berättelsen om hur du blev arbetslös?”
Så ja, TDR:s SS25-kollektion – perfekt för dig som vill se ut som att du har jobbat hårt, utan att faktiskt ha gjort det!
Har ni någonsin hört någon säga: ”Kläderna talar för sig själva”? Jag visste inte att de faktiskt menade att kläderna hade ett eget språk! Det måste vara därför jag ibland känner mig som en grammatiskt inkorrekt mening när jag går ut i mjukisbyxor och en gammal hoodie.
Men Denzilpatrick säger att mode är ett *vackert språk*, en *berättelse*. Och jag älskar tanken, men om mode verkligen är ett språk, då är jag killen som försöker beställa mat på franska och råkar kalla kyparen för en tvättmaskin.
Jag menar, vissa människor pratar mode flytande, de kan gå in i en butik, plocka upp en jacka, och ba: ”Den här kappan säger: ‘Jag är en självsäker urban nomad med en förkärlek för minimalistisk estetik och ekologiskt läder.’” Och sen har vi deras slogan: ”London belongs to me.”
Jag älskar självförtroendet! Men om du någonsin har försökt ta tunnelbanan klockan åtta en måndagsmorgon vet du att London tillhör INGEN. London tillhör kollektivtrafiken, Brexit-debatten och en duva som precis stulit din croissant.
Jag älskar hur fransmän bara tar två random ord och gör det till ett artistnamn. Polo & Pan…
Det låter som ett brödrostmärke eller ett hipsterkafé i Paris där en kaffe kostar 14 euro och serveras i en skål.
Nu är dom aktuella med nya singeln The Mirror från kommande albumet 22:22. För att symbolisera balans i universum. Jag antar att 21:21 kändes för amatörmässigt och 23:23 var för edgy?
Polo & Pan bevisar att fransk musik fortfarande kan vara cool. För ärligt talat, vi behöver något som balanserar upp alla DJ Snake-låtar som låter som om en luftkompressor fått en hjärtattack.
Albumet kommer snart, och jag ser fram emot att få höra det – precis innan jag googlar vad Ekler/Hamburger/Virgin egentligen är för ett skivbolag. Låter som om de antingen gör housemusik eller säljer ekologiska hamburgare.
Wax London har precis släppt sin vår- och sommarkollektion för 2025! ”Embrace the World” heter den. Det låter som något en livscoach skulle säga när du står och gråter på en flygplats efter att ha missat ditt plan. ”Embrace the World, Stefan! Släpp taget om din resväska och känn nuet!”
Men jag gillar konceptet. De firar sitt 10-årsjubileum och inspireras av Londons kulturella mångfald. Vilket är kul, för jag har varit i London. Kulturell mångfald? Ja! Men mode? Inte alltid. Första gången jag var där såg jag en man i shorts, sandaler – och paraply. Som om han sa: ”Jag vet att jag kommer frysa, men jag vägrar byta om.”
Kampanjfilmem Love on The Run är en kärlekshistoria på roadtrip genom Kalifornien. Jag älskar hur modereklamer alltid ska vara så episka. Ingen handlar om verkligheten. Ingen kollektion heter: ”Måndag morgon på Ica Maxi” eller ”Hoppas ingen märker att jag spillde kaffe på tröjan”.
Men jag gillar att de tänker stort. De har pastelliga overshirts för svala sommarkvällar. Vänta… *svala* sommarkvällar? Har Wax London varit i Sverige? Här är det två lägen: antingen är det 12 grader och blåser så mycket att din skjorta fungerar som en fallskärm, eller så är det 32 grader och du smälter som en glass på en het trottoar.
Och de har sin mest ”förfinade” skräddarsydda kollektion hittills. Alltså, jag är ingen modeexpert, men när jag hör ”avslappnad passform, mjuka axlar, halvfodrad kavaj”, då låter det som något jag redan äger. Min *”jag köpte den för stor av misstag men det funkar”-kavaj*. Men jag respekterar det. 10 år av modehistoria, inspirerade av världen.
Designern Ana Majdandžić har bestämt sig för att kombinera psykologi, mode och… huvudintryck från olika känslor. Vad är det? Är vi på en catwalk eller är det en terapi-session?
Melankolikerna – mörka, djupt tänkande och kanske lite på gränsen till depressiva – får en dyster blå. Och du vet att när de bär blått, det är som att de berättar för världen: ”Jag är bara här för att prata om varför mina känslor är som en grå regnig dag.”
Och så kommer vi till flegmatikerna, de där som är så chill att du förlorar alla tankar om vad de känner. ”Får du någon känsla från den här gröna? Nej, jag mår bra, jag ska bara sitta här och låta världen passera förbi.” Men det bästa av allt är huvudbonaderna, eller ”handknit-hattar” som de kallas, som är designade för att ”återge ansiktsuttrycken för varje temperament”.
Så vänta nu, en hatt som speglar hur jag mår? Ska jag gå in på en fest med en ”sanguin”-hatt och folk kommer bara säga: ”Oj, du ser ut som en lycklig solstråle!” Och när jag går därifrån med min choleriska hatt? Folk kommer att ta ett steg tillbaka. Det är klart, vi vet alla att om någon bär en röd hatt och rör på sig snabbt, så borde vi nog börja springa i motsatt riktning.Och här är min personliga favorit – detta handlar ju om psykologi och medicin.
Jag ska vara ärlig: Jag är inte säker på om jag vill vara en flegmatiker eller en melancholiker, men när jag ser den här kollektionen känns det som att någon försöker bota mina problem med färg och tyg istället för att ge mig lite riktigt kaffe och kanske en god pratstund.Så nästa gång ni ser mig gå runt med en stor, absurd hatt i regnet, vet ni – jag har troligtvis bara en dålig dag och jag bär det med stil. Eller åtminstone, försök jag!
