Gritty Galore

Författare: Gritty Galore Magazine

  • När Andy Warhol räddade Frölunda Hockey

    När Andy Warhol räddade Frölunda Hockey

    Året är 1986, Frölunda hade bara varit en hockeyklubb i två och ett halvt år. De kämpade för att komma tillbaka till elitserien och ekonomin var så dålig att spelarna hade matchtröjorna på kredit och skridskorna var ärvda från konståkningen i Mölndal.

    Och då, mitt i detta, kläcker Hasse ”Bula” Andersson en idé som låter som om den kom till honom efter en riktigt hård icing i huvudet: Vi borde be Andy Warhol måla en tavla åt Frölunda.

    Det här är ändå Göteborg vi pratar om. När Hasse sa Andy Warhol, så satt halva styrelsen och undrade: Är det han som spelar bas i Streaplers?

    På något jävla mirakulöst sätt, kanske genom nån slags göteborgsk voodoo, typ att smörja kontakter med räkmackor så lyckas de få Andy Warhol att säga ja. Warhol, popkonstens gud, mannen som målade soppburkar som blev värda mer än ett hus i Partille.

    Och vad målar han? En tavla av Christer Kellgren. Nummer 6 i Frölunda. Inget ont om honom, men det är lite som att få Picasso att måla din kusin Kenneth från Alingsås för att rädda bingoekonomin.

    Sen kommer min favoritdel: Hasse vill att Warhol ska gå ut på isen i Scandinavium, på röd matta. KAN NI FÖRESTÄLLA ER?

    Warhol, med sin silverperuk och nervösa New York-aura, mitt i ett hav av Frölundasupporters som precis kastat snusdosor på en domare. Han hade fått hjärnsläpp innan han ens nått tekningspunkten.

    Men Warhol kom aldrig. Istället skickade han två fotografer. Och det säger allt om svensk hockey på 80-talet. Du ber om Warhol, du får två killar från Queens med Polaroidkamera och jetlag.

    Bara några veckor efter tavlan var klar så dör Warhol. Tragiskt så klart, men också lite så att hela Frölundas styrelse stod där och ba: Fan, där dog returrätten.

    Men affären blev av! De sålde silkscreens för 10 000 spänn styck och när Warhol dog? DUBBLA PRISET!Göteborgskt affärssinne i ett nötskal. Vi sörjer, men vi dubblar. Och vad gjorde de för pengarna?

    Köpte några dåliga hockeyspelare.

    I slutändan är det så svenskt. Världens största popkonstnär gör en tavla till en hockeyklubb, och klubben använder vinsten för att rekrytera ett gäng killar som knappt kunde åka baklänges.

    Så, vad är moralen i det här?

    När livet känns tufft, be Andy Warhol måla din framtid. Och om han inte kan? Sälj silkscreens, skratta hela vägen till banken, och köp några mediokra spelare. Det är ju ändå bara hockey.

  • ADI005: Song for the Mute x adidas

    Song for the Mute och adidas Originals har släppt sin senaste collab ADI005. Det här är alltså ett par sneakers och kläder som är så ”pastorala” att jag inte ens vet om jag ska försöka sätta på mig dem eller gå ut och mjölka en get.

    Jag menar, kolla på beskrivningen! ”Pastoral life” – du vet, det där livsstilen där du typ bor i ett tält, omger dig med getter och dricker färsk mjölk från en liten, charmig gård.

    Och de där skorna, Superstar-skorna, de är byggda med ”vegetabiliskt garvat läder”, som om de ville att vi ska känna oss som om vi går på naturens egen matta, samtidigt som vi gör banköverföringar i våra onlinebutiker.

    Vi får även en ny tracksuit, den är så avslappnad att du ser ut som om du precis kommit hem från en lång tur genom bergen… men ändå har på dig en snitsig gold piping-suit.

    Men grejen är att, det är som om de försöker göra världen mer ’på riktigt’. Eller kanske bara göra oss mer medvetna om vårt yttre, utan att vi förlorar vår själ. För när allt kommer omkring, vi vill ju alla vara både zen och produktiva, eller hur!?

  • Tokyos rock&roll subkultur genom Alvin Kean Wongs ögon

    När de säger att rock and rollen aldrig dör, menar de egentligen att den bara flyttar in i en liten subkultur i Japan där folk fortfarande ser ut som om de är redo att hoppa in i en Chevy Bel Air och köra rakt in i en diner från 1956.

    Jag föreställer mig att dessa killar vaknar på morgonen och innan de ens borstar tänderna, så smetar de in en hel burk pomada i håret. Det är som: ”Ska jag äta frukost först? Nej, först måste jag se ut som om jag är redo för att tävla mot Danny Zuko i en dansduell.”

    Och dessa rockabilly-killar i Tokyo, de har verkligen hittat en plats där de kan leva sina 50-talsdrömmar. De dansar i Yoyogi Park, snurrar runt, gör sina bästa Elvis-moves… och alla andra japaner runt omkring bara: ”Ska vi berätta för dem att det är 2025, eller ska vi bara låta dem ha sin grej?”

    Fotografen Alvin Kean Wong har dokumenterat allt detta i fem år! FEM ÅR! Jag undrar om han någonsin försökte smälta in i gänget? Kanske han en dag bara dök upp i läderjacka, med en kam och en cigarett bakom örat, och killarna var som: ”Broder, du har inte tillräckligt med gel i håret. Kom tillbaka när du ser ut som en smörad ål.”

    Men det här bevisar att vissa saker bara vägrar att dö. Rockabilly-kulturen har överlevt i Japan längre än den gjorde i USA! Japaner är fantastiska på att bevara trender. De behandlar rockabilly som vi behandlar surdeg, det är en levande kultur, de matar den, tar hand om den, och ser till att den aldrig försvinner.

    Så om du är i New York, gå och kolla in ”Roller Zoku”. Kanske du blir inspirerad att börja smörja in håret och bära skinnjacka. Eller så går du bara dit och tänker: ”Wow, jag trodde bara min farfar såg ut så där!”

    Cafe Studio NYC | Unit 102W | 195 Chrystie Street | New York, NY, 10002

  • Rocka loss med vintage: AC/DC Skivspelare

    Alltså, har ni hört om den här nya AC/DC-skivspelaren? Ja, för endast €1 299 kan du nu snurra dina vinylskivor på en maskin som ser ut som ett blixtnedslag.

    För det är precis vad jag behöver… en skivspelare som känns som en elektrisk chock i plånboken! Men jag älskar hur Pro-Ject Audio Systems tänker. “Hur gör vi en skivspelare rockigare?” Och någon bara: “Vad sägs om att forma den som en blixt, sätta röd LED-belysning och få den att kännas som att Angus Young själv byggde den i ett garage fyllt med förstärkare på maxvolym?”

    Det är som om hela grejen skriker: “Du får inte bara lyssna på AC/DC, du får KÄNNA AC/DC… rätt in i din elräkning!”

    Men seriöst, jag älskar att folk fortfarande investerar i high-end skivspelare. Det är som att vi är i en tid där vi har AI, självkörande bilar… men vi har också människor som säger: “Vet du vad som är bättre än streaming? En snurrande plastbit från 70-talet som kostar mer än min första bil.

    KÖP DEN HÄR!

  • MEH-CHELLA

    Okej, låt oss snacka om Coachella! För några år sedan var Coachella som musikvärldens Met Gala – istället för kändisar i couture hade vi influencers i genomskinliga cowboyboots och fjäderdiadem.

    Det var inte ens ett musikfestival längre, det var ett överlevnadsläger för folk som aldrig hade sovit i ett tält förut. Men nu? Coachella har tappat stinget. Det känns som att festivalen är på samma bana som Facebook – våra föräldrar har upptäckt det, och nu vill ingen längre vara där.

    Förut var det the place to be, men nu är det mer som ”Meh-chella”. Och varför? För att vi har festivaler överallt nu! Varför flyga över halva världen och betala 50 000 spänn för att bo i ett dammigt tält när du kan gå på en festival runt hörnet med samma artister? Det är som att upptäcka att den där exklusiva restaurangen du köat för i tre timmar har exakt samma meny som din lokala food truck.

    Men det som verkligen dödade Coachella var influencer-invasionen. Förr var festivaler för musikälskare, nu är det för folk som vill filma en GRWM i en öken. Folk går dit och poserar som om de är på ett fältuppdrag i Vogue – ”Day 1: Boho-chic. Day 2: Cowboy-core. Day 3: Jag är solbränd och har fått skoskav.”

    Och kan vi prata om priset? En biljett kostar lika mycket som en månadshyra i Stockholm. Och för vad? För att stå tre kilometer från scenen och kolla på en artist genom någons Insta-live? Om jag ändå ska se en konsert på skärm, då kan jag lika gärna sitta hemma i mjukisbyxor och äta chips.

    Så, kommer Coachella att göra en comeback? Kanske, men de får jobba hårt. Kanske ta in lite ABBA hologram? Eller så gör de det alla trötta festivaler gör: en nostalgisk ”Early 2000s”-edition. Tänk er: My Chemical Romance, Avril Lavigne och Paris Hilton som DJ. Då kanske vi snackar.

  • BALENCIAGA SLÄPPER BRAND AMBASSADORS TISHOR

    Balenciaga har alltså bestämt sig för att göra brand ambassadors till fan merch? För det första, det betyder att vi officiellt har gått in i en era där kändisar nu är sina egna boybands. Isabelle Huppert är basically 2025 års Harry Styles

    Hennes t-shirt har en ”väldigt destroyed och worn appearance”, alltså, hur mycket *distressed* ska en tröja vara innan den bara blir en disktrasa?

    Sen ser jag Kim Kardashians t-shirt. Hennes merch måste ju vara den enda tröjan i världen som kommer med en inbyggd kontur-palett och ett NDAvtal. Tar du på dig den, så får du inte prata om vad du såg i Balenciagas provrum.

    Men låt oss vara ärliga, det här är inte bara kläder, det är en social experiment. Det är Balenciaga som testar hur långt vi är villiga att gå för att klä oss som folk som redan bär deras kläder gratis. Det är som att betala för att vara statist i någons film. ”Hej, jag är en casual Isabelle Huppert idag!” Ingen i världen har någonsin sagt det. Tills nu.

    Och den sista grejen, de säljs i selected Balenciaga stores. Så de bestämmer alltså vem som får vara tillräckligt worthy för att köpa en t-shirt med en skådespelare på? Det är nästa nivå av exklusivitet. Förr i tiden fick man en t-shirt gratis om man gick på en konsert. Nu måste du boka ett möte med din bankman.

    Så vad är nästa steg? Gucci släpper en serie hoodies med kändisarnas elräkningar på? Louis Vuitton gör sneakers inspirerade av Timothée Chalamets handstil?

  • BIG BLACK DELTA SLÄPPER NYA ALBUMET ”ADONAI”

    Så, ni vet hur vissa artister har sin ”process”? Typ, Taylor Swift skriver dagbok, Bob Dylan mumlar gåtor till sig själv i spegeln… och sen har vi Johnathan Bates, mannen bakom Big Black Delta.

    Hans process?

    Steg 1: Vakna 04:00 – inte för att han är disciplinerad, utan för att han fortfarande är vaken från gårdagen.

    Steg 2: Ett glas mandelmjölk – för att magen ska vara redo för…

    Steg 3: Fem shots vodka, en citronlemonad med 200 mg THC och lite casual styrketräning.

    Och så beskriver han sin skapandeprocess som att han öppnat en portal i sitt ”mind’s eye”. Broder, du öppnade en portal i din lever! Det är inte en transcendent upplevelse, det är organ failure.

    Men jag älskar att han gör musik ”för folk medan de söker sina egna svar på saker”. Som om han är en spirituell guide… men också bara en kille som säger, ”Jag är inte din pappa.” Vilket är exakt vad min egen pappa brukade säga. Skillnaden är att min pappa inte gjorde elektronisk musik; han försvann bara till kiosken och kom aldrig tillbaka.

    Nya albumet ADONAI släpptes den 1 mars och kan köpas HÄR!

    Så där har vi det. Jonathan Bates – inte vår pappa, men kanske vår shaman.

  • MILANOS GALNASTE MÄRKE HAR BLIVIT VUXEN

    MILANOS GALNASTE MÄRKE HAR BLIVIT VUXEN

    SUNNEI är kända för att vara Milan’s Craziest Fashion Brand, märket som har gått från att stoppa doomscrolling till att stoppa ditt kreditkort mitt i en impulsköp-transaktion.

    De brukade vara de där galna typerna som fick modeller att crowdsurfa över front row eller skrika sina innersta tankar i en högtalare under visningen. Och nu? Nu öppnar de en butik. men inte vilken butik som helst – utan en ”community hub”. För såklart, vi kan inte bara kalla det en butik längre.

    Men jag älskar deras ärlighet. För medan andra modehus pratar om ”konceptuell dekonstruktion av kapitalism”, säger SUNNEI rakt ut: ”Nej nej, vi vill bara att ni ska köpa våra grejer.”

    SUNNEI har blivit vuxna. De har insett att efter tio år av kaos är det dags att… sälja lite tröjor. Och det är en viktig insikt. För innerst inne är modebranschen exakt som alla andra förhållanden: först är det passion, drama, galenskap – sen är det bara ”Ska vi köpa en soffa?”.

  • JIYONGKIM LÅTER VÄDRET DESIGNA KLÄDERNA

    Så JiyongKim gör kläder genom att låta solen, vinden och regnet designa dem? Det är fantastiskt!

    Samtidigt känner jag mig plötsligt lat. Jag kan knappt vänta på att min tvätt ska torka av sig själv, medan han låter moder jord sy ihop en hel kollektion.

    Det är ett genialiskt koncept! Istället för att ha en slit-och-släng-mentalitet så får du ett plagg som är unikt, ett resultat av månader av naturlig exponering.

    Det betyder att om någon frågar: ”Var köpte du den där tröjan?” kan du säga ”Åh, den här? Den är designad av solen i samarbete med vinden och en liten regnskur i april.”

    På hemsidan kan välja din egen solblekta design? Så vi snackar mode och lotteri samtidigt? Underbart! För inget får en att vilja köpa mer än FOMO – ”Bäst jag köper nu innan någon annan klickar hem den där perfekt blekta hoodien som ser ut som den sovit utomhus i tre månader.”

    Så tack, JiyongKim, för att du visar oss att mode kan vara hållbart, unikt och designat av väderappen. Jag ser fram emot nästa kollektion – hoppas bara att klimatförändringarna inte gör dem för bokstavligen brända.

  • GCDS’S FW25 KOLLEKTION

    GCDS! Ett italienskt modemärke som startades 2015 av två bröder, Giuliano och Giordano, och som står för Giuliano Calza Design Studio.

    Deras senaste kollektion ser ut som om Nosferatu gått på punkfestival och blivit vegan på kuppen. Jag menar, en viktoriansk rysare som blir rockstjärna? Det är som om Dracula joinat The Sex Pistols och börjat sälja merch.

    På tal om merch, de har alltså släppt en Nosferatu t-shirt. Perfekt för dig som vill ha ”goth cred” men ändå inte orkar sminka dig vit varje dag. Det är som att säga: ”Jag är mörk och mystisk… men också bekväm.”

    Men GCDS påminner oss om en sak vi alla borde komma ihåg när vi försöker vara ”coola”. Mode handlar inte om pengar, det handlar om att hitta den där balansen mellan att vara snygg och inte ha råd med hyra.

    Och GCDS gör det på ett sätt som får oss alla att känna att vi kanske kan sälja våra gamla kläder och säga att vi har avantgardistiska visioner också.