HEAVEN. En japansk subkulturtidning som kom ut i nio nummer mellan 1980 och 1981. Nio nummer! Det är färre än antalet gånger jag har tänkt att mitt liv ska börja om på måndag.
Men HEAVEN hann bli legendarisk på nio nummer. Det är fan imponerande.
Tidningen hade poeten och bildkonstnären Heikichi Haratas omslag, fulla av surrealistiska bilder och typografi som såg ut att ha fått ett nervöst sammanbrott på ett tryckeri.
Och jag älskar det.
För det är precis vad kultur ska vara ibland. Inte en PowerPoint-presentation om att våga vara sig själv, utan något som får en att undra om man har fått en stroke eller bara inte är tillräckligt intelligent för att förstå omslaget.
I dag ska allting förklaras. Varje konstnär ska ha en intervju där de berättar att verket handlar om identitet, sårbarhet och deras relation till det urbana rummet.
Det kanske bara handlar om att de hade en sax, en kopiator och sömnbrist.
HEAVEN samlade japanska avantgardekonstnärer och författare under en period då den kreativa undergroundscenen kokade. Nio nummer, sedan var det över.
Ingen utdragen Netflix-dokumentär i sex delar. Ingen podcast där grundarna återförenas för att diskutera sitt arv. De bara existerade, skapade kaos och försvann.
I dag säljs resterna av det där kaoset som eftertraktade samlarobjekt.
HEAVEN påminner oss om att det faktiskt fanns en tid då subkultur kunde kännas farlig, märklig och genuint svår att kategorisera. Då en tidning inte behövde en contentstrategi, tre fokusgrupper och en kampanj med en kändis som låtsas läsa den.
Nio nummer. Två årtal. Ett avtryck som överlevde sin egen livslängd.
Jag tycker det är vackert.
Samtidigt sitter jag här och försöker få ihop mitt eget kulturprojekt i en värld där algoritmerna belönar människor som filmar sig själva när de öppnar paket.
Kanske borde jag också trycka nio nummer och försvinna.
