Kommer ni ihåg milleniebuggen? 1999 skulle världen gå under för att datorerna inte kunde skilja på 1900 och 2000. Två siffror saknades och plötsligt trodde alla att civilisationen var byggd av en gammal miniräknare från Clas Ohlson.
Konsulterna jublade. Äntligen kunde folk med PowerPoint ta betalt för att förklara varför flygplan skulle falla från himlen. Företag spenderade miljarder på att rädda världen från en bugg. IT-branschens motsvarighet till att anlita en brandman för att kontrollera om brödrosten är inkopplad.
Och så kom nyårsnatten. Tolvslaget. Alla väntade på undergången.
Ingenting hände.
Bankomaterna fungerade. Flygplanen flög. Hissen fortsatte vara trasig av helt vanliga svenska skäl.
Men det roliga är att katastrofen faktiskt kunde ha inträffat. Programmerare världen över hade arbetat övertid för att fixa problemen i förväg. De räddade världen så effektivt att ingen ens tackade dem.
Det är otacksamt att vara programmerare. Om allt kraschar är det ditt fel. Om ingenting kraschar har du tydligen inte gjort någonting.
Millenniumsbuggen lärde oss en viktig läxa: mänskligheten kan lägga miljarder på att undvika en katastrof och sedan glömma bort alla som förhindrade den.
Vi firade att världen inte gick under. Programmerarna gick hem och fortsatte laga våra skrivare.
