Det gulligaste jag sett är Tom Araya från Slayer bli intervjuad 1990. Här har vi alltså en man som sjunger om Satan, massmord och mänsklighetens undergång.
Men när han börjar prata låter han som världens snällaste pappa som försöker förklara varför folk borde läsa tidningen.
Han sitter där och säger att Satan är allt det negativa i livet. Krig, elände, skit som händer. Och så tillägger han: ”I’m not preaching.”
Och så kommer det bästa. Han pratar om Slayers enorma scenshow och säger att hans första tanke när han såg scenbygget var: ”How much does this cost?”
Det är så gulligt. Fyra män som spelar musik som låter som jordens sista minuter, och Tom oroar sig för produktionsbudgeten.
Kerry King står förmodligen bakom honom och vill bygga ett altare av förstärkare, medan Tom sitter med en miniräknare: ”Behöver vi verkligen alla de här dödskallarna? Kan vi inte återanvända dem från förra turnén?”
Och när han säger att han hellre vill vara opassande än omänsklig, då smälter man nästan. Där sitter alltså frontmannen i ett av världens brutalaste metalband och levererar mer mänsklighet på två minuter än hela LinkedIn gör på ett år.
