Den hyllade fotografen, och filmskaparen Anton Corbijns hyllning till de kreativa genierna bakom den ikoniska albumdesignstudion Hipgnosis.
Jag älskar gamla skivomslag. Förr kunde ett band lägga en förmögenhet på att fotografera en gris ovanför ett kraftverk, ställa ut en flock nakna barn på en väg eller bygga en hel surrealistisk värld runt en LP.
Hipgnosis grundades 1968 av Storm Thorgerson och Aubrey ”Po” Powell, två Cambridge-studenter som fick skivbolagen att betala för fullständigt vansinniga idéer. Kor på omslaget till Pink Floyds Atom Heart Mother. En man som brinner på Wish You Were Here. I dag hade försäkringsbolaget stoppat hela produktionen.
Och Houses of the Holy med Led Zeppelin! Barn som klättrar uppför ett berg som om de försöker fly från en kommunal skolutflykt. Ingen vet riktigt varför. Alla tycker att det är konst.
Sedan kom punken och förstörde festen. Plötsligt räckte det med tre ackord, en säkerhetsnål och ett omslag som såg ut att ha satts ihop på en trasig kopiator.
Det är rätt vackert ändå. Hipgnosis spenderade förmögenheter på surrealistiska visioner. Punken svarade med att göra allting fult med flit.
Och jag älskar båda. Jag har alltid tyckt att ett bra skivomslag ska få en att undra vad fan man tittar på. Lite som livet, fast med bättre typografi.
I dag har vi Photoshop, AI och obegränsade digitala möjligheter. Ändå ser de flesta skivomslag ut som en influencer som fått syn på sin egen spegelbild.
Hipgnosis förstod något som musikindustrin fortfarande verkar kämpa med: Ett skivomslag ska inte bara visa vad du lyssnar på. Det ska få dig att undra vilken sorts människa du blir om du lyssnar på det.
Och kanske är det därför vi fortfarande minns de där omslagen. Musiken kunde vara fantastisk, men bilden gjorde albumet till en värld.
