Estelle Hanania har dokumenterat Gisèle Viennes arbete i tio år i fotoboken It’s Alive från 2019.
Jag älskar konstböcker som heter It’s Alive! Så jävla aggressivt. Och så öppnar man den. Svartvita bilder på människor som ligger helt stilla.
Boken vägrar vanlig konstbokskronologi. Ingen tydlig struktur. Inget 2008, 2009, 2010. Bara kroppar, objekt, blickar och stämningar. Det är faktiskt befriande. För en vanlig konstbok säger: ”Här ser ni konstnärens utveckling under tio år.”
Den här säger: ”Här är 2008. Eller 2017. Eller kanske din egen barndom.”
Som livet. Eller som ett dåligt grupparbete där ingen längre vet vem som skulle göra innehållsförteckningen. Kanske är det hela poängen: Konsten behöver inte förklara kroppen. Den behöver bara få den att leva.
För konstvärlden har redan gjort sitt bästa för att döda den. Galleriet. Vernissagen. Polotröjan. Personen som säger: ”Verket problematiserar kroppens relation till det materiella.”
Gallerier. Pressreleaser. Vernissager.
En person i svart polotröja säger: ”Det här verket problematiserar kroppens relation till det materiella.”
Och jag tänker: ”IT’S ALIVE!”
Det är kanske det Gisèle Vienne faktiskt lyckats med. Inte att få konstvärlden att förstå kroppen. Utan att få kroppen att överleva konstvärlden. Och det är fan en prestation.
