NYA PRODUKTER I BUTIKEN

Hiromix: Hon uppfann selfiekulturen innan du ens hade en smartphone

Daniel Öhrn Grundare

Föreställ dig att du är 18 år och bor i Tokyo. Det mest radikala du kan göra är varken att starta ett punkband eller klättra upp på ett hustak. Det är att fotografera din egen frukost.

Hiromix (född 1976) gjorde exakt det. Tillsammans med Yurie Nagashima och Mika Ninagawa sparkade hon igång en fotografisk rörelse i början av 90-talet där japanska tonårstjejer slutade vara objekt och äntligen höll i kameran själva.

Bränslet? En perfekt storm av kulturella skiften, billiga kompaktkameror och purikura – de där fotobåsen där hela Japan köade för att få se så blekta och glittriga ut som möjligt.

Det låter inte som en revolution. Det var det.

Hennes debutbok bestod av 50 sidor av… ingenting särskilt. Självporträtt i underkläder. Teven i rummet. Gosedjuret. Den halvätna frukosten. Suddiga kompisar som gör suddiga kompis-saker.

Det låter som ett slumpmässigt mobilalbum från 2014. Men 1995 var det en kärnvapeninsats mot en bildkultur som var van vid att se kvinnor genom mäns linser: överdrivet, sexualiserat och alltid iscensatt av någon annan.

Samma år publicerade ungdomstidskriften Studio Voice – vars redaktion mest bestod av medelålders män som famlade i blindo efter vad deras läsare faktiskt höll på med – ett temanummer om unga fotografer. De letade efter nytt blod. De fick Hiromix. Hon var 18. Hon krossade det.

Numret slog ner som en bomb bland fotoentusiaster, kritiker och tunga namn som Takashi Homma. Resultatet lät inte vänta på sig: Studio Voice ägnade ett helt eget nummer åt henne, döpt till We Love Hiromix, med profiler skrivna av familjen, vännerna och till och med stjärnfotografen Araki själv.

Timingen var ingen slump. 1980-talets bubbelekonomi hade spruckit, Japan kraschat in i 90-talet och plötsligt flyttades strålkastarljuset från lönearbetaren till dem som faktiskt skapade popkulturen.

Under högkonjunkturen hade mannen med lönen varit kung: han finansierade allt från barer till konstgallerier, medan kvinnan reducerats till en sekundär, nästan dekorativ roll.

Hiromix vände på kameran. Att bläddra igenom hennes foton är att drabbas av ett intensivt dagdrömmeri; en säregen närvaro, ett levande nu. Hennes motiv flyr verkligheten och fångar ögonblick av tillfällig frihet.

Hiromix utmanade aldrig de patriarkala strukturerna med högljudda slagord. Hon var feminist på det mest effektivt irriterande sättet: genom att helt enkelt visa upp verkligheten. En sann bild av japanska tonårstjejers identitet, milsvis från medias gulliga, ytliga och konformistiska agenda.

Selfie-kulturen? Hon var där först. Hiromix verk förebådade hela selfiekulturen – tjugo år innan sociala medier ens fanns.

Hon kom med något helt nytt och bröt med hela paradigmet för hur en ung tjejs identitet fick skildras. Bort från popikonens tillrättalagda fasad. Mycket närmare sanningen.

Och viktigast av allt: berättad av henne själv.