1959 kunde man tydligen inte bara köpa en fläskfilé. Nej, först skulle man kunna hela grisen. ”Här har vi huvudet. Här har vi läggen. Här har vi bogen.”
Det var en annan tid. 1959 behövde man inte fråga vad köttet hade för ”ursprung”. Man visste. Det stod framför dig. En halv gris på en disk. Och sen kommer den fantastiska meningen: ”Vilken bit hon än väljer så behöver hon aldrig bli besviken.”
Det är underbart. Det är 1959 års version av: Älska din kropp precis som den är.
Och jag älskar hur självsäkert de säger att fläsk alltid är mört och saftigt. ”Grisen uppföds med sikte på att bli en förstklassig leverantör av fläsk.”
Tänk om vi pratade om människor så: ”Den här pojken är uppfödd med sikte på att bli en förstklassig leverantör av kontorsarbete.” Sedan kommer slutpoängen: människan och svinet har varit trogna följeslagare sedan urminnes tider.
Det är faktiskt den mest ärliga beskrivningen av svensk civilisation jag hört. Vi byggde folkhemmet tillsammans. Grisen betalade med kroppen. Vi åt upp bevismaterialet.
