Vatikanstaten för ytterkläder Stone Island har nu gjort något helt vansinnigt: de har upptäckt sina egna samlare.
Efter 40 år säger de ungefär: ”Vi har hört att ni köper våra gamla jackor. Vi tänkte att ni kanske ville komma in genom huvudentrén.”
För det är alltså inte längre människor som samlar på Stone Island. Stone Island samlar på människor som samlar på Stone Island. Det här är nivån vi befinner oss på nu.
Selfridges har tagit in sällsynta vintageplagg tillsammans med den nya kollektionen. Och Bosse Myhr säger att det handlar om att föra kunderna närmare Stone Islands värld och stärka känslan av gemenskap.
Gemenskap! Jag älskar när modebranschen upptäcker ordet ”gemenskap” efter fyrtio år och inser att folk faktiskt har byggt hela jävla arkiv hemma.
Någon sitter i London med 47 Stone Island-jackor från 1991 och tänker: ”Jag är glad att Bosse äntligen har förstått vad jag hållit på med.”
Jag älskar också Louis Holsgrove som säger att tyget är nyckeln och att jackan kommer i andra hand. Det är så nördigt att jag respekterar det.
För det är exakt så en Stone Island-samlare tänker. Vanliga människor ser en jacka. Stone Island-samlaren ser en kemisk process från 1989.
Och det fina är att Stone Island aldrig försökt vara ett varumärke för alla. Det säger Louis också. Men samtidigt, säger han, finns det alltid ett plagg för alla. Det är faktiskt den perfekta beskrivningen av Stone Island.
Det finns en jacka för fotbollssupportern. En för designnörden. En för ravekillen. En för arkivarien. Och självklart en för miljardären.
