Sveriges Radio ska sända näst sista avsnittet av ”LOKKO i P2 – Modern musik för moderna människor.”
Om bara alla som kommenterat i sociala medier med en gråt smiley hade lyssnat på programmet så hade det aldrig lagts ned. Andres Lokko beskriver programmet som ”ambient i duggregn”. Det är första gången någon har lyckats få duggregn att låta ännu tråkigare. Och jag är svensk – vi är världens främsta experter på att uthärda tråkiga saker. Men när jag hör ”nederbörds-ambient”, tänker jag: ”Är det musik eller SMHI som gått rogue?”
Sen nämner han ”Fender Rhodes-dub från Norra London”. För det första: om du inte vet vad en Fender Rhodes är, oroa dig inte – det är tydligen ett elpiano som bara används av människor som säger saker som ”vintage är en livsstil”. Och ”Norra London”? Det låter som nån snubbe som sitter i en hipsterlägenhet med mer växter än eluttag, och spelar dub medan han väntar på att hans surdegsbröd ska jäsa.
Och hur kan vi glömma ”militant spoken word”? ”Nikki Giovanni möter MF DOOM”. Jag älskar det. Så det är som att få höra poesi och känna att man samtidigt måste starta en revolution. Jag ser framför mig någon som skriker ”DOWN WITH THE SYSTEM!” med rim som: ”Rättvisa och hopp, men kan du stänga dörren, det drar kallt?
Det är också något med jazz som alltid är så intellektuellt. Om du någonsin känt dig för dum för att lyssna på musik – grattis, du har hittat rätt genre. Jag försökte en gång lyssna på jazz och insåg att jag inte vet när man ska klappa. Är det efter en solo? Efter en tystnad? Eller när basisten gör en nick som bara andra musiker förstår?
Och avslutningsvis: vinterns friaste transatlantiska flöjtduett. Wow. Jag vet inte vad det betyder, men det känns som nåt man borde lyssna på i en ylletröja medan man låtsas uppskatta modern konst.
Kanske är det två flöjtister som spelar från varsin sida av Atlanten? Och om de träffar samma ton är det ett julmirakel?