Happiness från 1998 är filmen som tittar dig rakt i själen och säger: “du är inte redo för det här.” Todd Solondz gjorde inte en film, han gjorde ett psykologiskt bakhåll.
Allt är obekvämt. Inte spännande obekvämt, utan “ska jag verkligen sitta kvar?”-obekvämt. Det är som att bli bjuden på middag och inse att värden hatar mänskligheten men äger en kamera.
Men klarar du det? Då är den briljant. Rolig på det där förbjudna sättet. Smart, elak och helt ointresserad av att du ska må bra efteråt.
Happiness är inte feelgood. Det är feel-truth. Och sanningen är tydligen fruktansvärd.
