Året är 1967 och Sverige hade precis upptäckt två saker: charterresor och vitlök. Och båda användes fel.
Tänk dig att vara svensk husmor då. Man har lagat köttbullar i tre decennier, hela ens kryddhylla är salt… och mer salt.
Sen dyker Ningtsu Malmqvist upp som någon sorts kulinarisk Batman och ba: “Nu ska vi laga kinesiskt.”
Kinesiskt 1967 i Sverige var inte mat. Det var ett rykte.
Och woken. Ingen visste vad man skulle göra med den. Svenskar behandlade wokpannan som en stekpanna, man la i allt samtidigt och lät det koka i fyrtio minuter tills det blev… beige.
All kinesisk mat i Sverige blev beige.
Och ändå. Alla kände sig internationella. Man åt sötsurt och sa: “Man får vidga vyerna.” Det var peak kulturutbyte.
Jag älskar ändå den eran. Den hade självförtroende.
Sverige ba: “Vi kan andra länder nu.” Efter två recept och en burk ananas.
Respekt till Ningtsu Malmqvist ändå. Utan henne hade vi fortfarande trott att ris var en festlig potatis.
Hon öppnade dörren till världen. Sen gick Sverige in med träskor och hällde grädde i allt. Globalisering, men gör det mjölkbaserat.
Och någonstans i Kina sitter en farmor och tänker: “Varför smakar deras mat dessert?”
📼 YouTube: Teknik 2000
