Patricio Campillo har presenterat sin vår- och sommarkollektion 2027 i New York. Den heter In Medias Res. Latin för: ”Vi börjar mitt i allt.”
Campillo arbetar med mexikansk identitet, charrokultur, hantverk och nostalgi. Men inte nostalgi som i ”jag saknar 1998”.
I Campillos kollektion får plaggen utvecklas medan de skapas. Man klipper, nålar och draperar och om något plagg plötsligt börjar hänga konstigt så säger man inte: ”Oj, det där blev fel.”
Man säger: ”Det är ett undersökande tillstånd.”
Sedan kommer materialen. Hästtagel. Silver. Onyx. Och en biologiskt framställd polymer som produceras av bakterier.
Vi har alltså kommit till en punkt där modeindustrin tittar på bakterier och säger: ”Ni har potential.”
Förr använde människan djur för att göra kläder. Nu använder vi bakterier.
Nästa säsong sitter någon på front row och frågar: ”Vad har du på dig?” ”E. coli.” ”Underbart. Är det handgjort?” ”Nej, det fermenterades.”
Och jag tror faktiskt det är det mest samtida med hela kollektionen.
Campillo gör något annat. Han försöker fånga minnet utan att frysa fast det. Och det är kanske det mode egentligen borde göra. Inte återskapa det förflutna.
Utan lämna ett avtryck av det. Lite som gamla kläder gör. De förändras med kroppen. De får veck, slitage, fläckar och märken.
Till slut är de inte längre exakt det plagg de var när de köptes. Precis som vi människor.
Fast vi har tyvärr inte råd att kalla våra rynkor för ”en pågående dialog mellan materialitet och tid”. Det är därför modeindustrin är så fantastisk.
Vanliga människor åldras. Modeplagg utvecklas.
