När jag såg Marni’s höst/vinter 2025-kollektion kände jag direkt: “Wow, modevärlden har officiellt tappat det.” Vi snackar en vargdräkt som blir en kostym? En klänning med blomsterexplosioner?
Och Olaolu Slawn’s konst på kläderna… Jag älskar idén att förvandla mode till en “levande canvas”, men om jag försöker mig på det får jag bara en tröja med tacosås och kaffe på. Ingen kallar det avantgarde, bara slarv.
Och hela grejen med att kollektionen inspirerats av “rökiga Milano-caféer och intima konstsalonger”? Det låter fancy, men jag har varit på kaféer i Milano – det är 95 % turister som försöker uttala “espresso” utan att se ut som idioter. Och om det ska vara “rökig” atmosfär – är det mode eller en protest mot rökförbudet?
Men ärligt talat, jag gillar ändå att modevärlden bara kör. “Wearability and fantasy” – exakt som när jag klär mig för jobbet och försöker se professionell ut men egentligen bara har en hoodie och hoppas att ingen märker det på Zoom.
Det bästa? Folk kommer betala tiotusentals kronor för att se ut som att de snubblade rakt in i en konstinstallation. Jag älskar det! Tack Marni, för att ni visar oss att det inte handlar om vad vi bär, utan hur vi lyckas övertyga andra att det är konst.
