Calvin Klein har kommit fram till att sex, minimalism och New York fortfarande fungerar. Tur det, för annars hade hela amerikanska modeindustrin behövt hitta på något nytt.
Veronica Leoni gör sin tredje Calvin Klein-kollektion och försöker bredda varumärket bortom kalsonger, jeans och den där estetiken som säger: ”Jag äger ingenting, men allt kostar 9 000 kronor.”
SS27 handlar mer om kroppen, proportioner och sensualitet. Minimalismen finns kvar, men nu har den tydligen fått muskler.
Leoni kommer från Jil Sander, The Row och Phoebe Philos Celine. Det märks. Calvin Klein börjar kännas mindre som ett nostalgiskt 90-tal och mer som en designer som faktiskt försöker förstå varför 90-talet fungerade från början.
Och där tycker jag Leoni gör något smart. Hon försöker inte klä Calvin Klein i nostalgi. Hon rotar inte fram 1994, sprayar lite parfym på det och kallar det innovation.
Hon tar det gamla språket och försöker få det att fungera nu. 70-tal. 80-tal. 90-tal. Underkläder. Denim. Kropp. Minimalism.
Och det är kanske där hela Calvin Kleins framtid ligger. Inte i att uppfinna något helt nytt. Utan i att göra det gamla farligt igen.
För Calvin Klein behöver inte bli mer komplicerat.
Det behöver bli mer levande.
