Carlo Mollino var en man som lyckades kombinera arkitektur, fotografi, bilar, flygplan och ett privat erotiskt universum. Alltså ungefär som om Leonardo da Vinci hade haft en väldigt konstig hobby på kvällarna.
Mollino levde till 1973 och när hans dödsbo gick igenom hans saker hittade de en hemlig samling på över tusen Polaroidbilder av kvinnor.
Över tusen. Det är inte längre en hobby. Det är ett arkiv. Hans pappa kallade honom dessutom ”erotomaniac” och ”feckless”.
Vilken fantastisk italiensk familj.
Det mest absurda är att Mollino hade designat hela miljön själv. Bakgrunder, kläder, peruker, accessoarer. Det här var alltså inte: ”Kan du ta en bild?”
Det var mer: ”Välkommen till min villa. Här är din peruk. Här är scenografin. Här är belysningen. Och här är ett helt nytt konstnärligt universum som jag har haft alldeles för mycket tid att tänka på.”
Jag älskar också hans citat: ”Everything is permissible as long as it is fantastic.” Det är en fantastisk livsfilosofi.
Jag har försökt leva efter den. Skillnaden är att Mollino byggde flygplan och designade möbler. Jag sitter hemma och googlar gamla svenska TV-reklamer.
Vi har båda våra konstnärliga uttryck. Det är kanske det som gör Mollino så fascinerande.Han var inte bara en pervers gammal ungkarl med kamera. Han var en total konstnär. Han byggde sin egen värld.
Och när han dog upptäckte familjen att han hade dokumenterat den. Vilket liv.
