80-talets New York var en tid då alla verkade känna alla. Om du var konstnär, musiker, modell eller bara råkade stå still i fem minuter blev du fotograferad av någon.
Det bästa är att det var Andy Warhol som introducerade dem. Warhol var som 80-talets algoritm. Han kopplade ihop människor utan att någon hade bett om det. ”Du gillar musik? Här är Grace Jones.” ”Du gillar konst? Här är Keith Haring.” ”Du gillar soppa? Här är femton kändisar.”
Warhols sociala nätverk var så kraftfullt att Facebook fortfarande försöker återskapa det med datacenter stora som mindre nationer. Och sedan kommer den legendariska fotograferingen. Keith Haring målar Grace Jones kropp i arton timmar.
Arton timmar! Men Grace Jones stod där som om det var den naturligaste saken i världen. Det som imponerar mest är att deras samarbete inte handlade om att sälja något. Idag måste allt vara ett samarbete. Tandkräm samarbetar med rappare. Kaffe samarbetar med sneakers. På 80-talet kunde någon måla en superstjärna som en levande graffiti och publiken tänkte: ”Jag fattar inte, men jag känner något.”
Och Robert Mapplethorpe fotograferade alltihop. Tänk vilket rum det måste ha varit. Keith Haring målar. Grace Jones poserar. Warhol vandrar omkring som en blek ande från popkonstens dimension. Mapplethorpe justerar ljuset.
Men resultatet blev ikoniskt. Inte för att det var snyggt. Inte för att det var chockerande. Utan för att det påminde folk om något som känns ganska radikalt idag: Att konst inte behöver hålla sig i sin egen lilla låda.
Musik kan bli mode. Mode kan bli performance. Performance kan bli konst. Och ibland kan en människa bli en målarduk.
