Bob Dylan spelar i Pittsburgh 1980 och publiken är förbannad.Folk hade betalat 26 dollar för att höra gamla Dylan-låtar och får istället Jesus. Det är som att köpa en biljett till Motörhead och upptäcka att Lemmy håller bibelstudie.
En kille säger: ”Han stinker! Han sjunger inte som förr!” Det är ändå den mest mänskliga recensionen någonsin. ”Jag ville ha min ungdom tillbaka, och den jäveln vägrade.”Dylan själv säger att Jesus hittade honom och tog över. Publiken tänker: ”Kan Jesus lämna tillbaka mina 26 dollar?”
Och skivbolagen erbjöd honom pengar för att spela de gamla låtarna. Dylan vägrade. Respekt. De flesta artister säljer sin själ för pengar. Dylan sålde sin själ till Jesus och tackade nej till pengarna.
Det vackra är att han faktiskt menade allvar. Han valde sin övertygelse framför publikens nostalgi.
Men publiken hade också en poäng. De kom för ”Like a Rolling Stone” och fick ”Like a Rolling Stone, men den här gången handlar stenen om Kristus.”
Det är kanske den ultimata punkattityden: ”Ni betalade för Bob Dylan. Ni får Jesus. Varsågoda.”
