Richard Kern har gett ut en bok med över 200 Polaroider från 35 års fotograferande. Trettiofem år! Jag kan knappt hitta mina mobilbilder från förra veckan.
Richard Kern ”försöker att reda ut och belysa de komplexa och ofta mörkare sidorna av den mänskliga naturen.” Kerns grej är alltså rå intimitet och omedelbarhet. Det fina med Polaroider är att de inte väntar på likes.
De existerar bara.
De ligger i en låda någonstans och bryr sig inte om algoritmer, engagemangsgrad eller personlig varumärkesstrategi. En Polaroid har samma energi som en pensionerad punkare: ”Jag gjorde min grej. Tyck vad du vill.”
Och kanske är det därför Richard Kern fortfarande känns relevant. Inte för att bilderna försöker vara perfekta.
Utan för att de påminner oss om något nästan revolutionärt år 2026: Att en bild faktiskt kan vara färdig utan att först passera genom sjutton filter, tre AI-verktyg och en existentiell kris.
