1999. Programledarna Staffan Dopping och Annika Edwards intervjuar Rebecca Ferguson och Kim Sulocki inför premiären av Nya Tider.
Och redan efter åtta sekunder kommer den viktigaste journalistiska frågan: ”Mycket pussar hela första avsnittet. Pussas ni jättemycket?”
Ingen frågar om dramaturgin. Ingen frågar om klasskillnaderna. ”Var det trevligt att hångla?”
Det finns också något underbart med hur de pratar om såpan. Den ska gå fem dagar i veckan. I åratal.Det är inte längre en TV-serie. Det är ett livstidsstraff.
Och Kim spelar Hugo, som är arbetarklass, medan Rebecca spelar en överklassflicka. Det är klasskamp. Fast svensk klasskamp. Inte revolution. Inte barrikader.
Det mest fascinerande är ändå att Rebecca Ferguson sitter där och säger: ”Än så länge går det väldigt bra. Men sen får vi se vad som händer längre fram.”
Det där är ett svar som har åldrats bättre än någon hade kunnat föreställa sig.1999: ”Vi får se vad som händer längre fram.” Och sedan går det från Nya Tider till internationella storfilmer. Det är nästan som att hon hade fått spoiler från framtiden men inte fick säga något.”Hur tror du det går?” ”Jag vet inte.”
Klipp till framtiden. Hollywood. Tom Cruise. Mission: Impossible. Och alla andra sitter kvar och tänker: ”Hon var här för att provpussa Kim.”
