Barnjournalen försöker alltså förklara konst för barn, vilket är ungefär som att be någon förklara internet för sin mormor medan routern brinner i bakgrunden.“Det här är konst… eller inte konst… vi vet inte riktigt.” Där har vi hela kultursektorn i en mening. Malmö Konsthallen visar grejer som “blivit godkända”, som om konst har en besiktningsman som säger: “ja, den där färgfläcken klarade EU-kraven.”
Sen kommer klassikern: teknisk skicklighet. Alltså idén att konst måste bevisa att den kan uppföra sig innan den får existera.
Och dialogen är magisk: “Vad är skillnaden mellan den tavlan och den här?” Svar: “den ena har känsla för färg, den andra har… ambition.” Brutalt. Som ett betyg i bildslöjd som också dömer din själ.
Sen kastar vi in breakdance. För inget säger konstdebatt som någon som snurrar på golvet medan de förklarar livsfilosofi. “Det är en livsstil från USA.” Ja, det är också snabbmat, men vi kallar inte en Big Mac för kulturarv – än.
Och graffiti. Alltid graffiti. Där blir det plötsligt allvar: olagligt men viktigt. Som om samhället har bestämt att konst antingen får sitta tyst i ett galleri eller skrika på en vägg och hoppas någon vuxen inte ser det.
I slutänden landar allt i samma sak: konst är antingen “godkänd”, “inte godkänd” eller “någon försöker förstå vad de just såg och ångrar allt”.
Och Barnjournalen gör sitt bästa för att förklara det där för barn, vilket är modigt. Eller bara väldigt optimistiskt.